
Låg vy över vattenområdet från sydväst. Gamla stan och huvudbron (guldbron) i bakgrunden.
Illustration: White arkitekter.
Läs hela artikeln HÄR
Under senhösten 2000 inträffade det som många befarar kommer att ske allt oftare i framtiden. Trots maximal avtappning så steg nivåerna i Mälaren över den högsta målnivån efter en höst av idogt regnande inom avrinningsområdet. Högre nivåer hade inte uppmätts sedan Mälaren reglerades fullt ut 1941 (se figur 1). För att få ner nivåerna och därmed undvika en översvämningssituation tvingades Länsstyrelsen till unika åtgärder då man beordrade maximal öppning av slussarna i Hammarby och Södertälje, så kallad nödtappning. Åtgärden ansågs nödvändig för att undvika översvämning och medföljande konsekvenser för samhällskritiska funktioner såsom bland annat vatten- och avlopp, eldistribution samt kollektivtrafik.

Figur 1: Högt vattenstånd i Riddarfjärden utanför västra entrén till Gamla stans tunnelbanestation i december 2000.
foto: Stockholms stad.
Efter denna händelse samt efter ett flertal andra liknande händelser runt om i landet tillsatte Regeringen 2005 den så kallade Klimat- och sårbarhetsutredningen som kom med sitt första delbetänkande, Översvämningshot – Risker och åtgärder för Mälaren, Hjälmaren och Vänern, i november 2006 (SOU 2006:94). Utredningen visade bland annat att redan vid vattennivåer 0,53 m över medelvattennivån i Mälaren börjar anläggningar som bedriver samhällsviktig verksamhet att slås ut. De högsta risknivåerna för Mälaren innebär vattenstånd som är 1-1,5 meter högre än så. Enligt SMHI är risken för att en allvarlig översvämningshändelse ska inträffa i Mälardalen, liknande eller värre än händelsen år 2000, cirka 10 procent de närmaste 10 åren. Men låt oss backa bandet några år i tiden för att fånga upp det som pågick i Stockholms stad och föregick översvämningssituationen hösten 2000.
Reglering av Mälaren
Mälarens första vattendom kom 1941 och sjön började regleras 1943. Syftet med regleringen var att motverka översvämningar av jordbruksmark. Man ville också höja de låga vattenstånden. Dels för att minska risken för fartygen att gå på grund och dels för att undvika saltvatteninträngning. Resultatet av den första regleringen blev att de höga vattenstånden minskade som planerat. Men de låga vattennivåerna blev ännu lägre. Därför fastslogs nya regleringsbestämmelser 1966 som började tillämpas under 1968.
Läs hela artikeln i Bygg & teknik nr 4/20.
Artikelförfattare
Dan Svensson, ELU Konsult






