Vad sitter på väggarna? – En putsanalys som ger svar inför fasadrestaureringar

Packhuset Gamla Apoteket, i Visby, har en välbevarad exteriör från 1200-talet, byggt i sten med många spännande spår av äldre fog och puts.

Allt oftare uppmärksammas vikten av att bevara fasaderna på äldre hus i enlighet med hur de en gång såg ut när de byggdes. Det handlar om långsiktig hållbarhet och att bibehålla byggnadens kulturhistoriska värden. Många gånger har fasader renoverats och inte alltid har detta gjorts med material och estetik som överensstämmer med originalet, med stommens förutsättningar etc.

Fasadrestaurering

Att återställa en putsad fasad till tidigare skick för att bevara dess kulturvärden kräver ofta en förundersökning. Idag har vi god hjälp av moderna tekniker för att dokumentera och analysera fasaders befintliga skick, material och ålder. Ofta behöver man kombinera arkivstudier med materialanalyser. En analysteknik som är särskilt användbar i detta sammanhang är tunnslipsanalys i polarisationsmikroskop. Det är en relativt enkel metod som kan användas för att ge svar på många olika frågeställningar. Med den här artikeln vill vi ge en inblick i dess möjligheter och nytta.

En snabbkurs i putsbruk: 1:1 står för 1 del bindemedel och 1 del ballast i blandningsförhållandet i bruket. Att läsa av tunnslip: Brunt är bindemedel, gult är luftporer/hålrum/krympsprickor och vitt/grått är ballast (bergsfragment och mineraler).

Varför analyseras bruk?

Vid restaureringar av objekt med kulturhistoriskt värde är materialet ofta ett viktigt källmaterial för att förstå historik, byggnadshistoria, förändrade utseenden etc. Vid renoveringar och omputsningar kan man därför vilja bevara och återskapa en fasad med det hantverkskunnande som byggnaden representerar. När det kommer till putsade fasader så kan detta ibland handla om att bara finna ett kompatibelt liknande putsbruk som originalet, och ibland kan det omfatta hela processen med kalkbrytning, kalkbränning, släckning, bruksblandning och putsning.

Tunnslipsanalys som metod

Provtagningen går ut på att ett litet prov avlägsnas från det objekt som ska analyseras. För att få ett tolkningsbart analysresultat är det viktigt att prov-tagningen utförs och dokumenteras på rätt sätt. I samband med provtagningen redogör man för om det är puts, murbruk eller fog, samt dess tjocklek. Det är lämpligt att okulärt dokumentera, besiktiga och beskriva brukets synliga egenheter såsom färg, struktur och synliga tillsatsmaterial såsom sandens utseende och karaktär, synliga kalkklumpar och dylikt. Viktigt är även att dokumentera var på objektet och i vilket lager som provet är hämtat.

Därefter prepareras provet för att möjliggöra en mikroskopisk analys. Puts- och murbruk är porösa material. Därför gjuter man in provet i epoxilim och när limmet härdat så det går att slipa och såga i provet utan att det smular sönder. Cirka 10-20 cm² av provet sågas ut och fästes på ett analysglas, där det slipas ned till en tjocklek på 25 μm (tusendels millimeter). Provet är då så tunt att det går att se genom provet och därigenom analysera det i ljusmikroskop.

Ljusmikroskopi kan användas för att identifiera material och strukturer i bruket. Det kan exempelvis vara att identifiera bindemedel och tillsatsmaterial eller vidhäftning mellan putsskikt, men även att se om ytan är bearbetad. Metoden kan även användas för kvantitativa analyser av exempelvis brukets blandningsförhållande eller luftporstruktur, ballastens storleksfördelning och dess form.

Tekniken utvecklades av geologer i mitten av 1800-talet, för att möjliggöra enklare studier av bergarter och bestämningen av deras mineralsammansättning. Cirka 1920 började tekniken användas på bygg-material, såsom betong och murbruk. På 1960-talet möjliggjorde tillkomsten av fluorescensmikroskopi studier av sprickbildning, hålrum och porösa strukturer och idag används tekniken på en mycket stor mängd material [2].

Artikelförfattare
Sofia Björklund, Kalkputsanalys
Kristin Balksten, Balksten Byggnadsvård

Läs hela artikeln i Bygg & teknik nr 2/20.