Geofysik som standardmetod vid alla geoundersökningar
I början av november 2019 rapporterades det att färdigställandet av Förbifart Stockholm blir försenat med 4 år och att kostnaden ökar med 10 procent, det vill säga cirka 3,3 miljarder kr. Skälen till förseningar och fördyrningar av stora infrastrukturprojekt är av olika karaktär. I de allra flesta fall anges dock överraskande geotekniska förhållanden som en starkt bidragande orsak. Så även i Förbifart Stockholms fall. Enligt media anges att berget hållit sämre kvalitet än vad undersökningar hittills visat. Enligt statistiken över fördyrningar av väg-, järnvägs- och tunnelprojekt globalt är fördyrningarna i de flesta projekten generellt 30–50 procent. Utöver detta är geotekniska frågor överrepresenterade som orsak till tvister i byggsektorn. Och har så varit under lång tid.
Det är hög tid att göra någonting åt detta. Om byggherren har bättre kännedom om de geotekniska förhållandena innan kontrakt skrivs med entreprenör och innan skopan sätts i backen är förutsättningarna bättre för att både tid och kostnader hålls inom de ramar som satts i projekteringsskedet. I klarspråk – med en bättre utförd markundersökning, i form av metodik och metodval, och en bättre analys av data, jämfört med vad som görs idag, skulle en bättre beskrivning av undermarksrymden (den geologiska modellen) kunna tas fram.
Det finns idag en underutnyttjad del i verktygslådan för markundersökningar som kan användas för att klara denna utmaning. Att använda geofysiska undersökningsmetoder som till exempel seismik, resistivitet och markradar skulle komplettera de punktvisa borrvagnsmetoderna med yt- och volymtäckande data, och ge en mer heltäckande information om hela den aktuella undermarksvolymen, och därmed ge bättre indata till den geologiska modellen.
Traditionell undersökningsmetodik
Metodiken vid geotekniska undersökningar idag baseras ofta på undersökningar med geoteknisk borrvagn. Och ofta inleder man med Jb-sonderingar, för att få reda på djup till berg. Eftersom planeringsunderlaget för borrprogrammet oftast är begränsat blir placeringen av undersökningspunkterna långt ifrån alltid optimalt, det vill säga punkterna placeras i rutnät eller med ett standardmässigt cc-avstånd och inte där de ger mest värde och information för pengarna.
En kombination av metoder det bästa
Eftersom geofysiska undersökningar kan utförs som kontinuerliga, area- och volymtäckande profiler i hela undersökningsområdet ger de en god översiktlig bild av förhållandena för hela undersökningsvolymen. Det är därför ofta bättre att utföra den här typen av undersökningar allra först, tolka resultaten, och använda detta underlag, innan man utför punktvisa sonderingar och provtagningar. Undersökningspunkterna kan då placeras där de ger mest information, man kan alltså skapa ett större värde än vad man får idag. Utöver detta skapas även en trygghet i projektet i och med att man succesivt bygger upp en ökad kunskap om undermarksrymden genom att kombinera geofysik och geoteknik.
Självklart innebär de geofysiska undersökningarna kostnader, men dessa sparas ofta in redan i det undersökande skedet då sonderingar och provtagningar kan placeras på optimala platser och levererar ett större värde än vid traditionell undersökningsmetodik med enbart geoteknisk provtagning och sondering.
Jord- och bergvolymen är inte homogen
Vore geologin homogen, skulle enstaka borrningar räcka för att beskriva undermarksrymden korrekt. Men materialet under markytan har skapats av plattektonik, vulkanutbrott, jordbävningar och inte minst nedisning. Skandinavien hade fram till för cirka 10 000 år sedan 2000 meter is över hela landet och när sedan inlandsisen rörde sig genom landskapet krossades och fördelades materialet till en mycket heterogen blandning av kornstorlekar och egenskaper.
När vi sätter dessa processer som skapat våra jordarter morän, grus, sand, silt och lera i relation till våra traditionella geotekniska undersökningsprogram känns det självklart att man med 50–100 m mellan undersökningspunkter inte har möjlighet att fånga alla detaljer, och inte sällan också missar de stora dragen, till exempel att en bergyta har en svacka mellan två sonderingspunkter, eller smala zoner med krossat berg som kan leda stora mängder vatten.
Artikelförfattare: Mats Svensson, Tyréns Jaana Gustafsson, Guideline Geo Roger Wisén, LU Teknisk Geologi/Impakt Geofysik
