Dagens hantering av schakt- och rivningsmassor gör att enskilda byggprojekt har svårt att nå massbalans på grund av plats- och tidsbrist och en snäv planeringshorisont. En lovande uppgraderingsteknik är våtsiktning som har kapacitet att halvera klimatavtrycket för varje ton ballast samt minska mängden till deponi med 30 procent. I ett fullskaleprojekt i Malmö kommer metoden att testas skarpt och utvärderas.
Hantering av schaktmassor berör många aktörer i samhället som kommunala exploatörer, planerare, entreprenörer, byggherrar, konsulter, upphandlare, täktägare och miljötillsyn. Nedan ges några exempel på vanliga hinder för att återbruka en större andel material:
• överskott på restmaterial uppstår innan behovet av konstruktionsmaterial (tidsaspekt).
• brist på ytor för hantering och lagring av massorna
• etableringskostnaderna för uppgradering är höga per ton återvunnet producerat material
• låg efterfrågan och lågt förtroende för cirkulära material (både av teknisk och miljöteknisk karaktär).
Även lagstiftningen är skriven på ett sätt som gör det svårt att återanvända material i ett annat närliggande byggprojekt. Enbart i Stockholms stad hanteras ungefär 400 bygg- och anläggningsprojekt samtidigt, motsvarande cirka 21 miljoner ton massor per år. Koordination och utbyte av jord- och bergmassor mellan dessa projekt är starkt begränsad [1]. Då avstånden från byggprojekt till deponi och täkter ökar i våra större städer blir transportarbetet allt längre. Dagens hantering skapar därmed ett högt transportbehov. Jord, sten och sand utgör cirka 30 procent av den totala godsmängden i urbana miljöer i Sverige [2]. Beräkningar har visat att dessa transporter står för cirka 30 – 40 procent av CO2 från de tunga transporterna i Stockholm- respektive Oslo-området [3], [4] och [5]. Därtill kommer annan negativ påverkan såsom trafikstörningar, buller, luftföroreningar och deponering.
En stor del av de reformer som behövs för att minska avfallsmängden och öka cirkulariteten kan bara nås genom att branschen utvecklar hantering och regler för klassning av cirkulära material. Byggbranschens aktörer behöver ta detta ansvar, exempelvis har Trafikverket och de stora entreprenadbolagen som Peab, Skanska med flera satt målet att vara klimatneutrala senast 2045. Målet kan svårligen nås om cirkulär materialhantering inte utvecklas. Utmaningen är att producera konkurrenskraftigt och godkänt fyll- och dräneringsmaterial av uppgraderade schaktmassor
Cirkulär masshantering – hinder och drivkrafter
Det finns stora möjligheter att gynna hållbarhet och en mer resurseffektiv masshantering genom återbruk av berg- och schaktmassor och därmed minska uttaget av ändliga naturresurser som sand, grus och berg. Idag återvinns långt ifrån så mycket massor som skulle vara möjligt. En av huvudorsakerna är att behovet av konstruktionsmaterial är väldefinierat med tydliga kvalitetskrav på tekniska egenskaper, medan jord- och schaktmassor är ofta svårdefinierade blandmaterial. Schaktmassor måste uppgraderas till materialkvaliteter som efterfrågas för att kunna öka återanvändningen.
Cirkulära massor ska vara väldokumenterade för att nå acceptans hos branschen och tillsynsmyndigheter. Cirkulär masshantering behöver introduceras i exploaterings- och infrastrukturprojekt för att dessa ska kunna bli mer självförsörjande på fyllnadsmassor och dränerande material. Andra förändringar som behövs är längre framförhållning än idag. För att nå cirkulär masshantering krävs samverkan av flera olika samhällsaktörer.
Återbruk av massor sparar naturligtvis resurser av framförallt bergmaterial, natursand och naturgrus. De riktigt stora vinsterna med en mer resurseffektiv masshantering ligger i ett minskat transportbehov och därmed minskade klimatutsläpp. Uppgradering är visserligen energikrävande, men det är även täktuttag. Uppgradering kan dessutom baseras på eldrivna krossar, torrsikt, våtsikt, lastare och andra maskiner.
Lagkraven för hanteringen av icke förorenade jord- och schaktmassor har varit ett hinder, men kommer troligen att lättas för att undvika deponering. Idag får tillstånd endast ges till naturgrustäkter om det inte finns några alternativa material som kan användas istället. Båda dessa faktorer pekar mot mer återvinning. Storskalig produktion av högvärdiga byggprodukter med våtsikt ligger väl i linje med Agenda 2030 som styr mot förändring mot ett hållbart samhälle, jämfört med den traditionella masshanteringen.
Artikelförfattare: Josef Mácsik, Ecoloop AB Tobias Robinsson, Ecoloop AB Maria Johansson, Ecoloop AB Anna Segerborg-Fick, Ecoloop AB Martin Walfridsson, Swerock AB Leif Nilsson, Swerock AB
Dagens hantering av schakt- och rivningsmassor gör att enskilda byggprojekt har svårt att nå massbalans på grund av plats- och tidsbrist och en snäv planeringshorisont. En lovande uppgraderingsteknik är våtsiktning som har kapacitet att halvera klimatavtrycket för varje ton ballast samt minska mängden till deponi med 30 procent. I ett fullskaleprojekt i Malmö kommer metoden att testas skarpt och utvärderas. 
