Artikelförfattare: Pontus Thorsson, Akustikverkstan Konsult AB
Sedan införandet av den vägda ljudabsorptionskoefficienten i SS-EN ISO 11654:1997 [1] har den använts för att beskriva ljudabsorption för alla produkter. Standarden för värdering av ljudabsorption av möbler, SS-ISO 20189:2018 [2], introducerar begreppet ljudabsorption per objekt. Möjligheten att mäta ljudabsorption per objekt ingår redan i den befintliga mätstandarden, SS-EN ISO 354:2003 [3], men används inte så ofta. Fördelar med att ange ljudabsorptionen per objekt i stället för absorptionsfaktorn är:
1. Det går att beskriva ljudabsorptionen för oregelbundet formade föremål
2. Inverkan av föremålets storlek är direkt kopplad till dess ljudabsorption.
Även om akustiker anser att det är väsentligt att inkludera frekvensinformation i alla mätresultat, anser tillverkare av produkter med akustisk prestanda ofta att det är svårt att hantera frekvensdata. Problemet gäller särskilt när man vill jämföra produkter från olika tillverkare, eller säljare som försöker beskriva sina produkters positiva aspekter. Behovet av enkla jämförelsevärden för de akustiska mätresultaten är uppenbart.
När det gäller ljudabsorption för stora ytor, såsom absorberande tak eller stora väggabsorbenter, har ett sådant jämförelsevärde använts sedan 1997 genom standarden SS-EN ISO 11654:1997 [1]. Den vägda ljudabsorptionsfaktorn, αw, är idag välkänt och ofta använt som jämförelsevärde för ljudabsorption, ofta genom ljudabsorptionsklasserna A-E. Ett liknande entalsvärde beskrivs i standarden ASTM C423-23 [5], nämligen SAA (Sound Absorption Average) och dess föregångare NRC. Nackdelen med alla dessa jämförelsevärden är att de endast är tillämpliga för stora och plana ytor. För mindre ytor, eller för 3D-objekt med komplicerade former vars ytor är svåra att mäta, finns inget tillgängligt jämförelsevärde. Ytterligare en svårighet uppstår för objekt med dubbelsidig ljudexponering, till exempel kontorsskärmar. Det framgår inte i alla standarder om den ensidiga eller tvåsidiga ytan ska användas vid utvärderingen.
Fördelen med att presentera ljudabsorptionsytan per objekt i stället för ljudabsorptionen per kvadratmeter produkt (dvs absorptionskoefficienten) är att ljudabsorptionsytan inkluderar objektets storlek. Ett större föremål av samma material har en större absorptionsyta, ett faktum som har ett uppenbart pedagogiskt värde.
Mätning av ljudabsorption för objekt
I den gällande versionen av ISO-mätstandarden för ljudabsorption, [3], beskrivs hur ljudabsorption av objekt kan utföras. Man bör här komma ihåg att absorptionskoefficienten faktiskt mäts genom att mäta den totala ekvivalenta absorptionsytan för 10 m2 absorbent, och efteråt beräkna absorptionskoefficienten genom att dividera den uppmätta absorptionsytan med den geometriska arean.
Instruktionerna i standarden om hur man mäter objektljudabsorption är dock inte tydliga för vad som skulle kunna behandlas som ett objekt, eller hur olika typer av objekt ska placeras i efterklangsrummet. Standarden SS-ISO 20189:2018 [2] har tagits fram med dessa brister i åtanke och är i huvudsak en lista med beskrivningar av hur olika möbler ska mätas och utvärderas.
En konsekvens av objektljudabsorption i stället för absorptionskoefficient är att en produkt som finns i olika storlekar har olika absorptionsvärden. För att övervinna den stora arbetsmängden att mäta alla storlekar för en produkt har SS-ISO 20189:2018 infört möjligheten att interpolera ljudabsorption för mellanstorlekar. De största och minsta storlekarna mäts, och sedan görs mätningar för mellanstorlekar, vilka väljs på ett strukturerat sätt som anges i standarden. Ljudabsorptionen för övriga storlekar kan därefter interpoleras från mätningar av den närmast större respektive mindre storleken.
Objektets ljudabsorption ska rapporteras som absorptionsytan i oktavbanden mellan 125 och 4000 Hz. SS-ISO 20189: 2018 saknar alltså ett entalsvärde för jämförelse, och mätresultat enligt denna standard är svåra att jämföra.
Dela på: