Figur 1: SkyTEM-mätning – ett helikopterburet geofysiskt system som främst används för kartläggning av jordlager och berggrund.
Kvicklera har bidragit till att många jordskred blivit omfattande och medfört dödsfall. Det är inte möjligt att undvika bebyggelse på kvicklera men med ökad kunskap om i vilka områden kvicklera finns minskar risken för olyckor. För att minimera riskerna och för att undvika onödiga kostsamma utredningar har en ny vägledning för kartläggning av kvicklera tagits fram. Metodiken som har utvecklats av Statens geotekniska institut, Trafikverket och Sveriges geologiska undersökning beskriver hur kartläggning av kvicklera kan ske i både tidiga och sena skeden vid planläggning och projektering i samhällsbyggandet.
Kvicklera kan bidra till omfattande skred
Kvicklera har varit den bidragande orsaken till flera större dödliga jord-skred. När ett första initialskred (primärskred) uppstår i områden med kvicklera, uppstår ofta ytterligare bakåtgripande följdskred. Det gör att den totala utbredningen av ett skred kan bli mycket omfattande. Ett tunt sammanhängande skikt kvicklera (<1 m) bedöms vara tillräckligt för att följdskred ska kunna utvecklas.
De två mest kända skreden med kvicklera i Sverige har inträffat i Götaälvdalen. Det så kallade Surteskredet inträffade den 29 september 1950 och orsakade stor förödelse, när tre miljoner kubikmeter mark skredade ner i Göta älv och lämnade 450 familjer hemlösa. Tuveskredet som inträffade den 30 november 1977 på Hisingen i Göteborg förflyttade ett område på 300 000 kvadratmeter mark. Nio personer dödades, 62 människor skadades, 436 blev hemlösa och 67 hus rasade samman.
För att minska risken för stora skredolyckor i framtiden är det viktigt att lokalisera områden där kvicklera förekommer. Hittills har en svensk väg-ledning för hur en kostnadseffektiv kartläggning av områden där kvicklera kan finnas saknats. Sedan 2015 har därför Trafikverket, Statens geotekniska institut (SGI) och Sveriges geologiska undersökning (SGU) gemensamt utvärderat olika metoder. Baserat på resultaten har en vägledning utvecklats för kartläggning av områden där kvicklera kan förekomma och var den inte förväntas förekomma [4]. Projektet har finansierats av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB)
Vad är kvicklera
Kvickleror är så kallade högsensitiva leror som kan förlora större del av sin hållfasthet vid kraftig störning, till exempel vid skred. När de sammanhållande krafterna mellan lerpartiklarna går förlorade hamnar leran i flytande tillstånd och blir ’kvick’. För att en lera i Sverige ska definieras som kvicklera ska sensitiviteten (kvoten mellan ostörd och omrörd skjuvhållfasthet) vara större än 50 och den omrörda odränerade skjuvhållfastheten vara mindre än 0,4 kPa [1].
Kvicklera uppstår när saltjoner i saltvattenavsatta leror med hög salthalt lakas ur [3]. Att en lera är urlakad betyder dock inte nödvändigtvis att leran är kvick – bara att förutsättningarna finns. I högsensitiv lera och kvicklera är saltinnehållet generellt lägre än i intakt marin lera på grund av urlakning av salt i porvattnet.
Artikelförfattare Hjördis Löfroth, SGI Kerstin Konitzer, SGI Christoffer With, SGI Lena Persson, SGU Lars Rodhe, SGU Jan Ekström, Trafikverket
