Hamnplaner, stadsutveckling och geofysiska undersökningar
Figur 1: I bakgrunden syns Vera med en georadar som här används för att beskriva äldre kajkonstruktioners läge några meter under markytan. I förgrunden sitter Martin och mäter jordlagren ner till ca 30 meter under marken.
Artikelförfattare: Martin Persson, Norconsult AB och Göteborgs universitet samt Elin Nyström och Andrea Hultin, Norconsult AB
Övergivna, underutnyttjade och nedgångna hamnområden är ofta lockande för stadsutveckling och därigenom nyetablering av bland annat bostäder och kontor. De huvudsakliga anledningarna till detta är förstås den omedelbara närheten till vattnet och det ofta centrala läget. Flera hamn- och kajområden genomgår den här typen av omvandling, till exempel på Masthuggskajen i centrala Göteborg, i Norrköping, i Köpenhamn och i Trelleborg. En annan pågående aktivitet är att områdena i allt högre omfattning anpassas till ett förändrat klimat med höjda vattennivåer, särskilt under höststormar. Geofysisk mätning är på flera sätt en nyttig och viktig del i detta arbete!
I hamnmiljöerna kan problematiska markbundna ”överraskningar” ibland avlösa varandra. Detta i form både av begravd och bortglömd infrastruktur (räls, syll eller gamla kajkanter), arkeologi, stabilitetsproblem eller oförutsedda förorenade jordar. Detta kan både fördyra, fördröja eller till och med göra ett projekt ekonomiskt ohållbart. Ett annat sätt att uttrycka det på är att vi helt enkelt inte kan veta för mycket om marken och sjöbotten i dessa projekt. Det är angeläget för ett projekts framgång att platsspecifik kunskap om markens uppbyggnad och tekniska egenskaper tas fram så tidigt som möjligt i ett projekt för att undvika dyrbara och ofta onödiga misstag.
Jordlagerföljderna i hamnområden
En av anledningarna som bidrar till ett utökat undersökningsbehov i dessa områden är också den komplicerade jordlagerföljden, ofta succesivt uppbyggd under tusentals år. Om vi börjar nedifrån finns på berget ofta glaciala, lite grövre jordarter (friktionsmaterial). Över dessa finns inte sällan lera. Upprepade nedisningar har hjälpt till att forma skärgårdar där de lösa naturliga lerorna eller besvärliga gyttjorna sedimenterat. Senare har skiftande, ibland förorenade, fyllnadsmassor tillkommit när människan velat expandera med markytor ut i havet eller älvar. Områdenas utsatta läge i förhållande till havet har många gånger bildat sandskikt i leran som kan påverka stabiliteten negativt. Fyllnadsmaterial har i större omfattning börjat läggas ut från ungefär 1850. Utvecklandet av gräv- och lastmaskiner och användandet av gifitga ämnen (tungmetaller, PCB och lösningsmedel) gör fyllnadsmaterialen från 60- och 70-talen särskilt problematiska.
Jordlagerföljderna i den här typen av miljöer har mycket gemensamt mellan områden eftersom avsättningsmiljöerna och andra faktorer har liknat varandra från plats till plats. Detta kan utnyttjas av geotekniker och geologer i samråd vid utformningen av hypoteser och konceptuella modeller som tas fram när geoundersökningar planeras.
Tekniska utmaningar med marken vid hamnar
Den geotekniska och byggnadstekniska situationen i de förekommande jordlagren kan lätt bli problematisk, bland annat i form av hinder i marken vid pålning och schaktarbeten. Dålig bärighet och stabilitetsproblem till följd av befintliga eller nya laster är också vanliga problem. Detta fick man erfara redan tidigt i Göteborgs hamns historia när hamnen växte och man vid flera tillfällen hade problem med utkalvande kajkanter och jordskred. Ett annat problem kan vara att schakter inte kan ske i torrhet eller att stålspont måste installeras för att hålla bort vatten.
