I sex tidigare artiklar i Bygg & teknik berättade vi om ett Vinnovaprojekt inom utlysningen Utmaningsdriven innovation – Hållbara attraktiva städer. Den senaste artikeln (4/2019) fokuserade på några utvalda delar rörande workshops och kursverksamhet. I denna artikel avrundar och sätter vi punkt för avrapporteringen om Grönatakprojektet i Bygg & teknik.
Vinnovaprojektet som helhet startade redan 2013 och handlar enkelt uttryckt om att kvalitetssäkra systemlösningar för gröna tak / gröna anläggningar på betongbjälklag med nolltolerans mot läckage. I Steg 3 utnyttjas bland annat framtagna handböcker och undersökningsresultat från Steg 2, för att på sikt kunna garantera att de gröna taken blir täta, säkra och attraktiva under hela sin livstid. Steg 3 koordineras av Rise, har tjugofem medverkande parter och löper (efter viss beviljad förlängning) fram till november 2020.
I en av arbetsgrupperna (AP1 Utmaningar) behandlas bland andra utmaningar: Kombinationen av solceller och Gröna tak samt Skötsel beroende på växtval och vegetation kopplat till Gröna tak. Mer om detta tas upp i avsnitten nedan.
Solceller på gröna tak
Solceller och gröna tak är tekniker som båda ökar kraftigt. Det är därför viktigt att det finns tydlig information kring hur man bör installera och kombinera de bägge teknikerna. Tak med låg lutning är lämpliga för gröna tak i kombination med solpaneler, och solceller på platta tak (som lutar max 10°) är de mest kostnadseffektiva. Vid låglutande tak används stativ för att justera panelernas orientering mot solen. Växtbäddar kan anläggas både mellan stativ och under paneler.
Den viktigaste aspekten ur ett solcellsperspektiv är att inga växter blir så höga att de skuggar solcellerna. Några få höga växter här och där kan i värsta fall reducera solelproduktionen rejält. För att undvika skuggning av en panel anläggs lämpligen en 300 mm bred remsa med singel framför panelens nederkant. Alternativt begränsas substratdjupet i remsan så att enbart sedum kan växa där. Det finns också systemlösningar med höga stativ.
I Sverige fås mest solinstrålning på ytor som lutar cirka 40°. Stativ för platta tak har emellertid oftast betydligt lägre lutning (10 – 20°) eftersom skuggningen mellan rader då blir mindre och man får plats med större effekt. Vindlasten minskar dessutom med minskad lutning, vilket gör att man oftare klarar sig med ren ballast och slipper infästning som perforerar tätskiktet.
Avståndet mellan solcellsraderna styrs av stativens lutning, det vill säga hur tätt raderna kan installeras utan att för mycket skuggning fås på modulerna. De allra flesta solcellsmodulerna är rektangulära och har bypass-dioder på kortsidan, vilket gör det lämpligast att montera dem med långsidan parallell med horisonten för att minska skuggning i vertikal riktning, exempelvis från framförvarande solcellsrad. Detta brukar kallas montage med liggande orientering till skillnad från stående orientering. Internationellt används begreppen landscape respektive portrait.
Avståndet mellan solcellsrader som består av liggande solcellsmoduler med lutningen 15° bör, utifrån skuggningssynpunkt, vara 75 cm (175 cm från ena radens framkant till nästa rads framkant). För att få tillräckligt med ljus för växter under solcellsstativen bör lutningen vara mer än 20°. Vid montage med lutningar kring 10° läggs växtbädden enbart mellan solcellsraderna. För att gynna vegetationen under paneler, samt för att öka växtbäddens vattenhållande kapacitet, kan en del av det regnvatten som rinner av panelen spridas in under vegetationen. En del dräneringsmattor sprider vatten horisontellt. Ett annat alternativ är att montera en kapillärmatta i växtbädden som sprider en del av regnvattnet in under panelen. Dräneringen är viktig eftersom den hjälper till med att föra bort vatten från montagesystemet, speciellt om montageskenor löper vinkelrät mot taklutningen.
Artikelförfattare
Anne Heino, Stockholmshem
Olleper Hemlin, RISE
Ylva Edwards, YE Materialteknik AB
Läs hela artikeln i Bygg & teknik nr 2/20.
Dela på:
