Du är här: Hem / BRAND / Brandrisker för olika typer av brännbara isolermaterial i tak och fasad – långt ifrån svartvitt
Brandrisker för olika typer av brännbara isolermaterial i tak och fasad – långt ifrån svartvitt
Figur 1: Branden i fasad under produktion på sjukhuset i Karlstad.’ Bild: twitter @Joenas12.
Jag hoppas med denna artikel luckra upp extremerna i debatten om brännbara isolermaterial. Alldeles för ofta saknas nyanser. I ena änden av skalan anses dessa material vara helt oproblematiska och i andra änden finns de som anser att brännbara isolermaterial oberoende av typ och applikation alltid ska undvikas och är förknippade med extrema risker. Jag anser att båda dessa ytterligheter är okloka. Det som skrivs om materialen är ofta antingen intetsägande från dem som inte vill ta ställning eller polariserat från motståndare och företrädare för leverantörer. Jag önskar en större tydlighet och ärlighet från leverantörer och en mer upplyst diskussion i branschen kring riskfyllda respektive robusta lösningar eftersom hela skalan finns i de lösningar som erbjuds och byggs idag. Jag utgår från mina reflektioner från min yrkesvardag och vill ge min bild av hur materialens egenskaper och användning gör olika applikationer mer eller mindre riskfyllda och varför.
Min bakgrund är 17 års brandprojektering där jag under lång tid intresserat mig för detta område och nyfiket följt debatten och fördjupat min förståelse genom att läsa främst brandtestrapporter och rapporter från verkliga bränder. Jag anser att nyanseringar och fördjupad förståelse för materialens egenskaper skulle gynna branschen genom att styra bort från stora onödiga risker men också för att inte missa potentialen i bra tekniska lösningar på grund av överdrivna rädslor. Denna artikel kommer att fokusera på brännbara isolermaterial av plast, ofta kallade cellplaster.
Risker beror på materialegenskaper och exponering
Cellplaster kan delas upp i två huvudgrupper vars brandegenskaper skiljer sig åt, vilket är viktigt att förstå för att kunna värdera riskerna med materialet. De två huvudgrupperna är termoplaster och härdplaster. Termoplaster smälter vid brandpåverkan och orsakar brinnande droppar och pölbränder likt oljebränder. Härdplaster däremot droppar inte utan förkolnar likt trä vid brand, om än snabbare, och kollagret har en viss skyddseffekt för bakomliggande kvarvarande material.
Ett vanligt material, PUR, är en hybrid sett till dess beteende vid brand. PUR klassas som härdplast och droppar inte men tenderar att krympa undan mycket mer än materialet förkolnar för de exempel och brandtester jag sett. PUR är därför ett material som jag personligen är mindre trygg med att hävda att jag greppar vad avser beteende vid brand.
Termoplasterna, till exempel EPS, XPS och Isodrän, är generellt förknippat med mycket större risker än härdplaster eftersom dessa material är mer lättantändliga. Det typiska förloppet är antändning på grund av svetsloppor vid stommontage, takläggningsarbete med öppen låga och andra heta arbeten. Härdplaster, till exempel PIR och IPN är mer motståndskraftiga och antänds inte lika lätt av små lågor och heta arbeten. Kolskiktet som bildas på härdplaster bidrar till att dessa material inte sprider branden av egen kraft i frånvaro av infallande strålning från annan brand eller strålningseffekterna som skapas av en rumsbrand. Jag har sett flera dokumenterade bränder i labbmiljö och i verkligheten där till exempel väggar och tak med PIR-isolering självslocknat och brandspridningen avstannat när den infallande strålningen försvunnit.
Nästa viktiga parameter är hur väl materialet skyddas av inbyggnad. EPS som gjuts in i helsandwich-betong-konstruktioner med skydd, till exempel stenull, kring genomföringar och randzoner ligger så väl skyddat att de i den färdiga byggnaden utgör väldigt små risker. Samma sak gäller för EPS ingjuten i bottenplattor. Kolande härdplaster väl skyddade inne i konstruktioner utgör extremt små risker.
Cellplastmaterial som invändiga rumsytskikt är, i princip oberoende av typ och placering, förknippade med stora risker om materialet är direkt exponerat. Alla plastmaterial, även härdplaster, avger den yttersta energin väldigt snabbt vilket ofta ger extremt snabba brandförlopp. En viktig princip är alltså att brännbara isolermaterial ska skyddas från rums-bränder genom skyddande material, till exempel gipsbaserade skivor.
Erfarenheter från bränder
En av de mest uppmärksammade bränderna som ofta förknippas med cellplast är den tragiska branden vid Grenfell Tower i London där ett stort antal människor omkom. När det gäller just den här branden var det dock inte själva isolermaterialet, i det fallet PIR, som var det största problemet. I fullskaletester har det senare kunnat konstaterats att den yttersta fasadskivan av aluminium och polyeten utgjorde det största problemet, [1] men det var också ett stort antal andra faktorer kopplade till undermåligt brandskydd som bidrog till de förödande konsekvenserna.
De flesta cellplastbränder som har fått medial uppmärksamhet har varit kopplade till bränder under produktionstid och då oftast orsakade av heta arbeten som antänt exponerad EPS. Bara i de projekt jag själv varit involverad i finns flertalet exempel på bränder under produktionstid i EPS och andra termoplaster (Isodrän).
Flera större uppmärksammade och allvarliga bränder i Sverige har även inträffat i äldre tilläggsisolerade hus där EPS varit dåligt skyddat med till exempel TRP-plåt. Denna typ av bränder har bland annat inträffat i Skövde och i Mjölby senaste åren.
Artikeln är förkortad i webbversionen. Läs hela artikeln i Bygg & teknik nr 2/20.
