Ytstabilisering av vägterrass för att minska påverkan av frysning
Finkorniga jordar är mestadels inte lämpliga som terrass under väg- eller järnvägsbankar eller andra större konstruktioner. För lerjordar är en av huvudorsakerna deras ofta mjuka konsistens med låg deformationsmodul, men för siltjordar även deras frostkänslighet. Frostkänsligheten för dessa jordar kan minskas genom stabilisering med hydrauliska bindemedel. Även andra mekaniska egenskaper av jordar kan förbättras genom stabilisering. Ur hållbarhetsperspektiv kommer ytlig stabilisering att bli intressant eftersom resurserna är ändliga och för att undvika deponering av jordmassor. Här kan biprodukter från industrin spela en allt viktigare roll som bindemedel, som har ett lägre CO2-fingerprint och som kan göra nytta istället för att deponeras.
Ytlig stabilisering för att förbättra jordens bärförmåga och styvhet samt reducera frostkänsligheten används relativt mycket i länder med varmare klimat än Sverige. I till exempel Tyskland tillåts användning av denna metod för att uppgradera jordmaterialet så att det kan klassas som mindre frostkänsligt och därmed kunna få vara kvar i vägterrassen.
Bakgrund
Frostens påverkan på stabiliserad jord är oklar, vilket leder till en minskad användning av metoden i länder med kallt klimat. Det finns inte någon standard för att testa frostpåverkan på stabiliserad jord – världen över finns olika varianter för detta.
Vid LTU pågår forskning på uppdrag av Trafikverket för att undersöka möjligheterna att använda ytlig stabilisering i kallt klimat, vilket presenteras närmare i den här artikeln och en nyligen utkommen licentiatavhandling [1]. Parallellt arbetas på LTU med framtagning av mätmetoder för att kunna klassa jordmaterial mera exakt efter dess frost-känslighet och har hittills sammanställts i två licentiatsavhandlingar [2], [3]. Detta arbete är särskilt relevant när väg- och järnvägsbankar designas och byggs. Samtidigt med detta arbete är också en ny europeisk standard ”Earthworks” på gång, som förmodligen även kommer att omfatta stabiliserad jord.
Artikelförfattare: Mirja Rothhämel, Luleå tekniska universitet
