Figur 1: Bron i Gullspång 2016. Foto: Ignasi Fernandez
– Korrosionsskador i äldre betongkonstruktioner med släta armeringsstänger
På Chalmers tekniska högskola började 2017 ett doktorandprojekt [1] som syftar till att förbättra kunskapen om hur betongkonstruktioners bärförmåga påverkas av åldringsprocesser. I projektet togs provkroppar från en bro i Gullspång, som byggdes 1934. Bron byggdes med släta armeringsstänger, vilket var vanligt på 1930-talet. Släta armeringsstänger används inte längre i nya konstruktioner, men de är fortfarande vanligt förekommande i befintliga betongkonstruktioner. Den vanligaste skadetypen i armerade betongkonstruktioner är armeringskorrosion, vilket var anledningen till att bron i Gullspång revs 2016. Att förstå hur släta armeringsstål med korrosionsskador fungerar är viktigt för att kunna bedöma äldre konstruktioners bärförmåga och undvika rivning i onödan. I den här artikeln sammanfattas projektets viktigaste resultat.
Korroderande armering är den vanligaste skadetypen i armerade betongkonstruktioner. Många befintliga konstruktioner såsom parkeringsgarage, hamnkonstruktioner och broar har allvarliga korrosionsskador. Dessa konstruktioner utsätts ofta för aggressiva exponerings-förhållanden, till exempel marina miljöer eller vägsalter, som kan påskynda korrosionsprocessen. Det är inte ovanligt att betongen i täckskikten har spjälkats loss, så att armeringen är frilagd. Skadorna väntas dessutom förvärras på grund av klimatförändringar.
Bristen på modeller för bedömning av korrosionsskador i befintlig infrastruktur kan leda till att konstruktioner rivs eller förstärks i onödan. Genom att förvärva
mer kunskap om korrosionens effekter, kan vi spara skattepengar och samtidigt minska klimatpåverkan. Bristen på kunskap gäller särskilt för betongkonstruktioner med släta armeringsstänger: även om många sådana konstruktioner fortfarande används, finns det mycket få studier i litteraturen om korrosionens effekter på släta armeringsstänger.
