Minska mätfelen med bättre koll på störningar och felkällor
Ljudmätningar är en viktig del av många akustikers arbete. Oavsett om syftet är att verifiera ljudegenskaper i ny byggnad, att utreda störande ljud i en bostad, eller att utgöra underlag för en rättstvist så är det av stor betydelse att resultaten går att lita på. Det finns dock många saker som kan gå fel vid ljudmätningar i byggnad, och i denna artikel diskuteras några vanliga felkällor samt hur man som akustiker kan minimera risken att dessa påverkar det slutliga mätresultatet. Exempel ges på hur man genom fritt tillgängliga verktyg kan få bättre kontroll på olika typer av störningar och minska risken för felaktiga resultat.
När man utför ljudmätningar är det av stor vikt att resultaten är representativa för det fenomen de ska beskriva. Riktlinjer för hur mätningar i olika sammanhang ska genomföras finns i form av mätstandarder såsom ISO 16032, ISO 10052, ISO 16283 [1, 2, 3]. Följer man dessa kan de flesta fel undvikas, men det är inte ovanligt att en mer utförlig analys kan behövas för att avgöra vilka ljud som är relevanta och inte.
Vanliga felkällor
Mätfel kan uppstå av många olika an-ledningar. En vanlig källa till fel resultat är att mätningen har påverkats av irrelevanta ljud, exempelvis trafikbuller vid en mätning av ljudisolering mellan bostadsrum. För att undvika detta mäter man även bakgrundsnivån, det vill säga ljudnivån när mätobjektet inte är aktivt. Stationära störkällor såsom trafikbuller på avstånd, ventilationsljud etc., kan man i viss mån kompensera för de irrelevanta ljuden för att få en mer rättvisande mätning. Om de irrelevanta ljuden däremot är tidsvarierande, såsom för passager av tunga fordon på en väg nära mätobjektet, byggbuller, eller andra intermittenta ljudkällor finns risken att en bakgrundsmätning inte blir representativ för hur bullersituationen var då huvudmätningen gjordes. Ännu svårare blir det om bakgrundsljuden har samma eller liknande frekvensinnehåll som det ljud man vill mäta. I dessa fall är det inte säkert att det räcker att enbart mäta bakgrundsnivån separat och kompensera som i det stationära fallet, då det riskerar att ge antingen för stor kompensation, om störkällan var aktiv under bakgrundsmätningen men inte under huvudmätningen, eller för liten kompensation, om störkällan var aktiv under huvudmätningen men inte under bakgrundsmätningen. Senare i artikeln föreslås metoder för mätning och utvärdering som rättvist kan hantera dessa situationer.
En annan felkälla vid ljudmätningar finns i beräkningsalgoritmer framtagna av externa parter där användaren inte ges tillräcklig insyn i och kontroll över beräkningen. Programvara ämnad för fältmätningar måste av förklarliga skäl vara lättanvänd och snabb, vilket ofta kan leda till att användarens inflytande blir lidande. Ett exempel på detta kan vara programvara för efterklangstidsmätning. Efterklangstid är ett vanligt och viktigt begrepp inom akustik, och definieras som tiden det tar för ljudnivån i ett rum att sjunka 60 dB efter att en ljudkälla stängts av. Utvärderingen görs enligt relativt enkla och välbeskrivna riktlinjer beskrivna i till exempel ISO 3382-2 [4], men svårigheten uppstår när algoritmen appliceras på fältmätningar med stor variation i förhållanden, både avseende tidsvarierande störningar, olika rumsstorlekar, och sammansatta rum och efterklangsfält. För att hantera dessa variationer och undvika felaktiga resultat behöver användaren kunna granska indatan, och vid behov justera hur den behandlas av algoritmen. I artikeln beskrivs hur ISO-standarden kan implementeras i en transparent algoritm som ger användaren kontroll över de viktiga parametrarna.
Artikelförfattare Fredrik Norell
Gärdhagen Akustik
