Förtätning av städer och samhällets behov att bygga djupare, bredare och högre än tidigare samtidigt som det finns ökade krav med hänsyn till miljö, hållbarhet och klimat sätter grundläggningsbranschen i en svår sits. Det kräver ett tekniksprång gällande både hur vi dimensionerar, vad vi bygger med och hur vi säkerställer kvalitet utan att glömma den viktiga erfarenheten och kunskapen vi redan besitter. För att ny teknik ska kunna etableras på ett säkert sätt är det viktigt att tekniken bygger på en stabil grund som beaktar den geomekaniska triangeln.
Figur 1: Den geomekaniska triangeln
Konceptet med den geomekaniska triangeln presenterades för över 30 år sedan av Burland (1987) som ett verktyg i undervisning av blivande geotekniker, se figur 1 men som senare applicerades i praktiken vid utredningar av ett flertal komplexa grundläggningar. Principen är att den geomekaniska triangeln måste vara i balans för att allt skall fungera som det är tänkt. Som exempel ska man inte utföra ”avancerade” beräkningar om man inte har ”avancerade” observationer av beteendet. På samma sätt ska inte ”avancerade observationer” användas ihop med enkla empiriska modeller då mycket redan finns ”inbyggt” i dessa och då ökar risken att det blir fel i praktiken. Svårigheten kommer när man ska applicera en ny teknik eller bygga på ett nytt sätt. När direkt erfarenhet saknas, är det extra viktigt att skapa kunskap genom stegvis verifiering mot verkligheten samt studera relevanta erfarenheter inom och utanför Sveriges gränser. Här presenteras en översikt på hur den geomekaniska triangeln kan användas inför dimensionering av komplexa grundläggningar i Göteborgslera.
