I den svenska byggnormen har det alltsedan 1999 varit obligatoriskt att utvärdera luft- och stegljudsisolering i flerfamiljshus i ett så kallat utökat frekvensområde, från 50 Hz. Innan dess utvärderades inte ljudisoleringen under 100 Hz men införandet motiverades av att det var nödvändigt för att få en mer rättvis bild av ljudprestandan hos lätta byggnadskonstruktioner (till exempel trä eller stål), vilka vanligen har sämre ljudisolering vid låga frekvenser än motsvarande tunga konstruktioner (till exempel betong). Den förändringen i utvärderingsprocessen i bestämmandet av entalsvärdena, vilka idag motsvaras av DnT,w,50 (= D’nT,w+C50-3150) och LnT,w,50 (= L’nT,w+CI,50-2500) för luft- respektive stegljudsisolering, har branschens aktörer i nuläget således en hel del erfarenheter av.
En sådan erfarenhet är att trots införandet av nämnda utökade frekvensområde så är det inte ovanligt med fall där de boende upplever ljudisoleringen som sämre än ”vad de borde”. Typexemplet är att hyresgäster som bor i ett hus med ”tung” konstruktion tenderar att vara mer nöjda över ljudisoleringen jämfört med dem som bor i ett hus med ”lätt” konstruktion – även om bägge husen har samma uppmätta ljudisolering!
Artikelförfattare är Fredrik Ljunggren1), Christian Simmons1,2), Anders Ågren1) samt Rikard Öqvist1,3).
