Artikelförfattare: Klas Hagberg, Acouwood

Cirka 30 år har nu passerat sedan de första flervåningshusen med trästomme stod färdiga att tas i bruk i Sverige efter det att regelverket för brand reviderats 1994 och möjliggjorde flervånings bostadshus i trä, det var orgelbänken i Linköping samt Wälludden i Växjö, se figur 1. Orgelbänken var platsbyggt med fackverksbalkar medan Wälludden var ett elementbygge där byggnadselementen tillverkades i en fältfabrik. Projekten ingick som en del i ett nordiskt forskningsprojekt och redan då dimensionerades bjälklagen med hänsyn till ökad risk för lågfrekventa störningar från gångtrafik trots att minimikraven för akustik i princip förblev oförändrade i BBR från 1994. Och resultatet avseende ljudisolering blev i båda fallen riktigt bra. Det kändes emellertid märkligt att ingen förnyelse av ljudkapitlet fanns med i planeringen inför introduktionen av nya BBR 1994. De oförändrade kraven från 1994 hade dålig korrelation mot upplevd störning i flerbostadshus med lätt stomme, speciellt avseende stegljudsisolering. Men skam den som ger sig, redan efter fem år var regelverket i viss mån ikapp i samband med en uppdaterad BBR 1999. Som första landet i världen ställdes nu krav i ett utvidgat frekvensområde mer anpassat för byggnader med lätta stomsystem. Något vi varit ensamma om tills ganska nyligen då också Finland har med det som myndighetskrav. Hur som helst, sedan 1994 har mycket hänt både avseende regelverk och byggmetoder och detta sammanfattas i korthet i denna artikel.

rån ett internationellt perspektiv var Sverige därmed tidigt ute vad gäller am­bitionen att hitta moderna och mer korrekt formulerade ljudkrav för byggnader med lätta stomsystem. En del arbete för en så­dan anpassning inleddes redan under 80-talet då Kaj Bodlund vid dåvarande SP i Borås bedrev viktig forskning som se­nare skulle ligga till grund för förnyelse av den för byggnadsakustiken så centrala utvärderingsstandarden ISO 717. Bodlunds förslag på utvärdering av stegljud använ­des i de tidiga projekten Wälludden och Orgelbänken som en ambitionsnivå utöver då gällande regelverk med lyckat resultat, se figur 2. Samtidigt pågick revideringen av ISO 717 och genom att tillämpa ”politisk akustik” så lyckades Sverige, med docent Hans Jonasson som ordförande i den arbetsgrupp inom ISO som ansvarade för revideringen, hitta en kompromiss som kunde accepteras internationellt och an­passningstermerna C_I och C_I,50-2500 var därmed födda. Dessa adderades helt en­kelt till det gamla traditionella vägda steg­ljudsmåttet för de länder som valde så. I princip innebar det att varje land kunde behålla sina dåvarande utvärderingar och den som ville kunde lägga till en anpass­ningsterm och samtidigt hänvisa till den uppdaterade standarden. Det öppnades också möjligheter att utvidga frekvensområdet genom att utnyttja anpassnings­termen från 50 Hz. Denna kombination (L´_n,w+ C_I,_50-2500 = ’L50’) har mycket god korrelation mot Bodlunds mått (’LB’).

Boverket

Att tillåta flerbostadshus i trä 1994 genom att endast revidera brandkapitlet utan att fundera på vad det innebar för akustiska utmaningar och en eventuell förändring också av akustikkapitlet var lite märkligt. Så var dock fallet och 1994 kom BBR med nytt brandkapitel men i det närmaste med ett helt oförändrat ljudkapitel. Byggande med stomme i trä i flera våningar blev emellertid möjligt med bibehållna ljud­krav.

Med nya ISO 717 från 1996 i ryggen fanns det dock nu en officiell internationell standard som också antogs som svensk standard, som kunde tillämpas för att an­passa krav till flervånings trähus. Detta faktum underlättade argumentationen för nya modernare myndighetskrav anpas­sade till den på 90 talet nya byggtekniken. Efter flera års arbete och otaliga konse­kvensutredningar resulterade detta till slut att en uppdaterad BBR kunde lanseras 1999 och krav från 50 Hz blev ett faktum. Sverige blev det första land i världen som valde att inkludera den frivilliga anpass­ningstermen CI,50-2500 till kravet. Så för­blev det i 20 år till dess också Finland tog steget att inkludera C_I,50-2500 i sina myndighetsföreskrifter. Under 90-talet genomfördes också utredningen ”Hand­lingsplan mot buller”, utarbetad av professor Tor Kihlman på Chalmers och han lyfte idén med en ljudklassningsstandard och därmed började snart en första version av en ljudklassningsstandard för bostäder ta form. I samband med detta pågick arbete inom Nordiska kommittén för byggbestämmelser (NKB) och InterNor­disk STAndardisering – Bygg (INSTA-B). Norden har varken förr eller senare va­rit så nära en gemensam standard för ljud klassning av byggnader, men tyvärr föll den på målsnöret och blev aldrig verk­lighet. I stället började regelverken diver­gera och idag är det svårt att hitta någon samsyn vad gäller regelverk inom Norden.

Läs hela artikeln i Bygg & teknik 4/2026

Teckna en prenumeration HÄR