Artikelförfattare: Godecke Blecken, Katharina Lange, Heléne Österlund och Maria Viklander, LTU och Dag&Nät samt Anna Maria Kullberg, MittSverige Vatten och Avfall (MSVA) och Dag&Nät

– utvärdering av dagvattenfilter vid E4

Vägdagvatten är ofta förorenat med en rad olika ämnen, till exempel metaller, sediment och organiska föroreningar. På senare år har väg­avrinning också identifierats att vara en betydande källa för mikroplast. Framför allt däck- och bitumenpartiklar förekommer. Det finns ytterst lite data och erfarenhet om rening av mikroplast från dagvatten. Denna studie har utvärderat förekomst och rening av olika mikroplastpolymerer i avrinning från E4 i Sundsvall (Sundsvallsbron) och rening av denna mikroplast i ett dagvattenreningssystem. Studien är den första i hela världen som utvärderar rening i sådana dagvattenfilter för motor­vägsavrinning.

Mikroplast förekommer i vägdagvatten vilket sannolikt är en relevant källa till sprid­ning av mikroplast till naturen [8], [3]. Dock saknas det fortfarande kunskap om förväntade koncentrationer, olika typer av mikroplast, variationer under olika årstider med mera. Däck- och bitumenpartiklar är sannolikt en stor del av mikroplastparti­klar i vägdagvatten. Dessa har dock ofta inte inkluderats i studier på grund av att flera analysmetoder inte kan identifiera dessa svarta partiklar. Generellt är kun­skapsläget trots en ökande mängd publi­kationer om mikroplast och dagvatten mycket begränsad. En nyligen genom­fört litteraturstudie över vetenskapliga publikationer har visat att dataunderlaget i vetenskapligt publicerade artiklar endast omfat­tar data från <200 dagvattenprover [1].

På grund av vägdagvattens betydelse för föroreningsutsläpp är det mycket viktigt att förstå funktionen och effektiviteten av reningsanläggningar för vägavrinning. De två sannolikt vanligaste reningsteknikerna är dagvattensedimentationsanläggningar (dammar, sedimentationskammare, sandfång i brunnar) och (sedan några år till­baka) dagvattenbiofilter (som även kallas för rain garden eller växtbäddar). Dagvat­tenbiofilter är en relativ ny, men numera mycket populär reningsteknik i Sverige. 

Medan det finns relativt mycket infor­mation om reningseffektiviteten gällan­de andra föroreningar (till exempel sedi-
ment, näringsämnen och metaller) kvarstår utvärderingar av rening av mikro­plast. Mikroplast beter sig sannolikt an­norlunda än dagvattensediment, till ex­empel eftersom plast ofta har en lägre densitet. Eftersom denna kan vara likt vattnets densitet påverkas sannolikt re­ning i sedimentationsanläggningar, dock troligen i mindre utsträckning i biofil­ter [9], [4]. Rening av mikroplast i dag­vattenanläggningar har endast undersökts i ytterst få studier, till exempel [9], [2], [4].

Utvärderingar av mikroplast i sedimen­tationsanläggningar har hittills inte under­sökt reningen utan endast förekomst av mikroplast i vatten och sediment i till exempel dammar och våtmarker främst under torrväder [6], [10].

Syften med denna studie var att un­dersöka
– förekomst och sammansättning av mikroplast i vägdagvatten samt
– reningsförmågan av en två-stegs-reningsanläggning som består av en (för)sedimentationskammare och två parallella biofilter. 

Eftersom den ena filtersektionen var ett sandfilter utan växter och det andra ett växtbevuxet biofilter med samma filtermaterial kunde även betydelsen av växtlighet på reningen utvärderas. Provtagning både efter försedimenteringssteget och efter filtren möjliggör att se hur de olika renings­stegen påverkar mikroplast.

Läs hela artikeln i Bygg & teknik 4/2022.