Artikelförfattare: Oscar Ögren, och Anders Beijer Lundberg, ELU Konsult AB

Grundförstärkningar har genomförts i alla tider, men det var först på 1970-talet som ett systematiskt förbättringsarbete startade, vilket gjorde att en stor del av de historiska byggnaderna i Gamla stan i Stockholm kunde grundförstärkas. En väldigt stor del av byggnaderna i de historiska stadskärnorna i landet är hundra år gamla eller äldre. Sedan 1970-talet har förbättringar genomförts och det är idag möjligt att borra stålrörspålar som kan föra ner en hel byggnads last ner i berg. Det återstår dock fortfarande stora frågor i hur projektering av grundförstärkning ska genomföras. En grundlig utredning av sättningsproblematik och grundförhållanden krävs och byggherren måste hållas informerad om fördelar och nackdelar med olika metoder. Detta gäller särskilt för mindre byggherrar såsom bostadsrättsföreningar och mindre fastighetsbolag. Denna artikel går översiktligt igenom grundförstärkningens historia och diskuterar hur utredning och projektering av grundförstärkning bör genomföras, och avslutar med en fallstudie av grundförstärkning av en äldre byggnad.

Lite om grundförstärkningarnas historia

Grundförstärkningar av byggnader har naturligtvis en lika lång historia som byggnadskonsten. Det har alltid funnits ett behov av att bygga om grundkon­struktioner, bland annat vid ombyggnad eller tillbyggnad. Samtidigt har det ofta funnits ett alternativ till grundförstärkning, nämligen att riva huset och bygga ett nytt. Behovet av att genomföra omfattande grundförstärkningar i stället för nybygg­nation får väl sägas uppkomma främst på nittonhundratalet, när äldre byggnader på grund av kulturhistoriska skäl började restaureras och då grundförstärkningar började genomföras i större skala och mer systematiskt. Samtidigt började äldre kallmurade grundar att grundförstärkas med pålning, där grundläggningen sedan kopplades in till överbyggnaden genom nya grundbalkar i källaren. 

Ett av de första områden där man använde grundförstärkning i större skala är Gamla stan i Stockholm. Detta är ett av landets äldsta delar, men bebyggelse sedan staden grundades på 1250-talet. De geotekniska förhållandena är också ganska speciella. Staden är byggd på den grusås som löper i nord-sydlig riktning genom länet. De första medeltida kvarteren byggdes i tårtkaksform kring stortorget, med murar direkt på åsen, [1]. När staden senare expanderade på 1400-talet fram­över genomförde man stora utfyllningar kring den medeltida kustlinjen. Dessa bestod dels av grusfyllningen, dels av allehanda växter och avfall ifrån staden. Resultatet blev att området växte ifrån den ursprungliga åsen till ett betydligt större område mellan Mälaren och Saltsjön. Längs Västerlånggatan och Österlånggatan byggdes stora handelshus på den fyll­ningen. Speciellt på Skeppsbrokajen vid Saltsjön, vilket var centrum för Östersjö­handeln, uppförde man stora byggnader bebodda av grosshandlare. Senare tillkom Stora och Lilla Nygatan mot Mälaren. 

De byggnader som är grundlagda på fyllningen kom senare att uppvisa sättningsskador på grund av flera orsaker. Det organiska inslaget i fyllningen visade sig förhållandevis sättningsbenäget, vilket gav fortlöpande sättningar på byggnaderna. Samtidigt gjorde landhöjningen av bygg­nadsdelar som tidigare varit belägna nedanför grundvattenytan istället hamnade ovanför grundvattenytan vilket ledde till att träkonstruktioner började ruttna. Syreinträngningen i den organiska fyll­ningen har även lett till att de organiska lagren började förmultna, vilket har gett ytterligare sättning. En överblick av de grundförstärkningar som genomförts i Gamla stan visar att i stort sett samtliga skett i områden med fyllning. De äldre medeltida kvarteren innanför Väster­långgatan och Österlånggatan har uppvisat betydligt mindre behov av grund­förstärkning. 

Läs hela artikeln i Bygg & teknik 1/2022.

Teckna en prenumeration HÄR