Granitkeramik eller fasadkeramik på fasader ger ofta ett klassiskt och exklusivt uttryck åt en bygg­nad. Det finns nu leverantörer och system som monterar tunna stenskivor på höga fasader med enbart limning. Hur hållbart är det över tid, och finns det risker med detta? Artikeln belyser några pro­jekt som fått problem och försöker förklara varför det inte fungerar som tänkt.

Stenfasader

Historiskt har natursten på fasader varit ett sätt att accentuera byggnaden och ge den ett tungt och stabilt men även ett exklusivt uttryck. Kan någon bygga och äga en sådan fastighet visar det på resurser och långsiktighet. Så var också ofta fallet, och många pampiga byggnader har bevarats och vi kan fortfarande se vilket enastående hantverk som ofta ligger bakom dessa byggnader.

Idag är det andra parametrar som styr byggprocessen. Nu är det viktigt med låg energiförbrukning och tunna ytterväggar för att erhålla maximal yta på den tillgängliga byggrätten. Då kan det vara svårt att använda halvmeter tjocka naturstenar utanpå en redan välisolerad yttervägg. Lösningen blir då ofta att försöka krympa tjockleken på fasadmaterialet för att minska den totala väggtjockleken. Nu finns det imitationer av fasadsten som bara är 8 till 12 mm tjocka. 

Granitkeramik

Benämningen granitkeramik används i Sverige för att beskriva torrpressade plattor med låg vattenabsorption, ofta lägre än 0,1 procent. På engelska an­vänds benämningen ”porcelain tiles”. Vi skulle därför kunna kalla produkten keramikplattor. Den torrpressade pors­linsleran består av finmalda leror, van­ligtvis kaolinlera, som pressas till plattor under mycket högt tryck. De bränns sedan i höga temperaturer och kan tillverkas i stora format, upp till en meter i bredd. Tjockleken kan gå ner till 6 mm. Ytan kan fås opolerad eller polerad i en stor mängd kulörer eller utformningar. Gemensamt för dessa plattor till fasad är att de är slitstarka, frosttåliga och har en mycket låg vattenabsorption. Man ska dock komma ihåg att dessa plattor inte har något med naturstenen granit att göra.

Ventilerade infästningssystem

Tunna fasadskivor av keramik kan idag monteras på två fundamentalt olika sätt. Det första och säkraste sättet är att montera keramiken på ett ventilerat och dränerande bärverk med perforerade stålreglar och mekanisk infästning. An­tingen med dold infästning eller med synliga krokar eller clips. Detta sätt att utföra en fasad på är förlåtande och byggfysikaliskt robust. En kort förklaring varför det är så följer här:

Tvåstegstätning bakom en fasad kla­rar både slagregn, inläckande vatten och fukt på ett bra sätt. Genom att skapa en sektionerad, dränerande och tryckutjämnande spalt bakom fasadens ytskikt, får man i stort sett samma tryck framför fasaden som bakom den. Det innebär att vatten som rinner på ytan inte har någon drivkraft att tränga längre in i fasaden, utan vattendroppar fortsätter att rinna neråt på utsidan av fasaden. Eftersom vi människor sällan får till något som är 100 procent tätt, kommer det vatten som läcker in vid skarvar i fasaden, halvbra utförda anslutningar och så vidare, att med hjälp av gravitationen leta sig neråt i den dränerande spalten och förhoppningsvis ledas ut via ett plåtbeslag  nere vid sockeln. Det finns bara små drivkrafter för vattnet att ledas längre in i väggen, då luftspalten effektivt bryter transportvägarna. Med dessa ventilerade och mekaniska infästningssystem för keramikplattor på fasader finns mycket goda erfarenheter och många referenser som har 10-tals år på nacken. 

Läs hela artikeln i Bygg & teknik 2/2021.

Artikelförfattare: Per Karnehed, Karnehed Design & Construction AB