Figur 1: Sprutning av stålfiberarmerad betong [1].Artikelförfattare: Erik Nordström, Tyréns/KTH Betongbyggnad, Anders Ansell och Andreas Sjölander, KTH Betongbyggnad
Sedan millennieskiftet har ett stort antal tunnelprojekt genomförts i Sverige. Stora mängder stålfiberarmerad sprutbetong har använts och den förväntade medellivslängd på den permanenta bergförstärkningen är vanligtvis högre än 100 år. Parallellt har introducerandet av Eurokoder påverkat kravställandet på sprutbetongen och en generell skärpning av beständighetskraven i valda exponeringsmiljöer har blivit följden. Frågan är om de ökade kraven verkligen leder till bättre beständighet och ökad livslängd på stålfiberarmerad sprutbetong, eller om det finns andra typer av problem som i stället har uppstått.
I den här artikeln redovisas en genomgång av krav i relation till stålfiberarmerad sprutbetong, framför allt beträffande risken för korrosion, för att se om det är rimligt att applicera kraven för konventionellt armerad betong på den typen av sprutbetong.
Beständighetskrav i genomförda tunnelprojekt
De stora volymerna bergförstärkning utförs idag oftast med enbart stålfiberarmering för att erhålla ett duktilt beteende i brottgränstillstånd. Antingen genom sprutbetongens samverkan med berget via vidhäftning, eller i ett system med bergbultar. I gott berg används mycket sällan traditionell armering, förutom i partier med dåligt berg med krosszoner och lerslag, eller vid liten bergtäckning.
När det gäller beständighetsdesign av sprutbetong för tunnelförstärkning så saknas vägledning för sprutbetong med enbart stålfiberarmering i regelverken. Därför tillämpas regelverk och praxis för konventionellt armerad betong. Avseende risken för armeringskorrosion är det för konventionell betong vattencementtalet (vct) och täckskiktet som ska ge ett gott motstånd genom att hindra klorider att nå armeringen och luftens koldioxid att kunna sänka betongens pH och därigenom förstöra den passiverande miljön som betongen annars utgör.
I Tabell 1 redovisas en sammanställning av krav som förekommit i ett antal större undermarksprojekt i Stockholmsområdet under cirka 20 års tid. Generellt har tuffa exponeringsklasser valts för både väg- och tågtunnlar med förväntad exponering mot-
svarande vägbroar utomhus, parkeringshus eller skvalpzon i marin miljö. Över en längre tid kan en trend mot lägre vct urskiljas. Syftet har förstås varit att skapa en mycket tät sprutbetong med hög motståndskraft mot inträngning av
klorider för korrosionsskydd och frostbeständighet.
