Artikelförfattare: Miklós Molnár och Mohammad Kahangi, LTH, Konstruktionsteknik samt Tomas Gustavsson, TG konstruktioner AB
Fastighetsägare kan spara betydande resurser och förlänga tegelfasaders livslängd genom rationella underhålls- och reparationsåtgärder. Idag är det förhållandevis vanligt att man i samband med beslut om åtgärder utgår från generella mallar i stället för verkliga behov.
Tegelfasader kännetecknas av lång livslängd och, i normalfallet, ett lågt underhållsbehov. Fasaderna åldras på ett sätt som tilltalar många och tegelarkitekturen utgör ett värdefullt inslag i många svenska städer. Stadskärnor i nordvästra Europa präglade av tegelarkitektur, till exempel i Amsterdam och Köpenhamn, utgör samtidigt ett unikt arv sett i ett globalt perspektiv.
Men även tegelfasader behöver underhållas och ibland repareras för att säkerställa deras goda funktion. Det är samtidigt svårt att ge några generella siffror på hur ofta underhåll behöver utföras, vilket hänger ihop med att tegelfasader uppvisar mycket stor variation i materialval och utförande. Även utsatthet för väder och vind har stor inverkan på tegelfasaders åldrande.
Trots detta bygger beslut om underhåll ofta på schablonbaserade underhållsplaner, utan koppling till byggnaders faktiska tillstånd. Varför ser det ut på det här viset?
Bristfällig kunskapsuppbyggnad
I Sverige uppskattas byggnader från 1940-talet fram till 1975 innehålla tegelfasader på uppemot 80 miljoner kvadratmeter. Nya tegelfasader, främst i form av skalmurar, har tillkommit efter 1975 och tillkommer kontinuerligt, vilket gör att man i Sverige idag torde ha mer än 200 miljoner kvadratmeter tegelfasader i det moderna byggnadsbeståndet enbart. Samtidigt som beståndet av tegelbyggnader och tegelfasader ökar, har undervisning om murverk i stort sett varit borta från Sveriges tekniska högskolor och ingenjörsutbildningar sedan mitten av 1970-talet. Konstruktörer, byggnadstekniska konsulter och fastighetsförvaltare med djupare kunskaper om murverk är i stor omfattning i pensionsmässig ålder eller redan pensionerade.
Det finns alltså en tilltagande brist på yrkesutövare som på ett adekvat sätt kan ta hand om en viktig del av det svenska byggnadsbeståndet. I en situation när samhällsbyggnadssektorn på tjugo år måste ställa om till fossilfrihet och klimatneutralitet, saknas således relevant teknisk kompetens för att bedöma effekterna av underhålls- och reparationsåtgärder i en viktig del av byggnadsbeståndet. Det medför en uppenbar risk för att fel åtgärder sätts in, med resultatet att resurser används till begränsad eller i värsta fall ingen nytta.
