Figur 1: Skador i pågjutning orsakad av krymprörelser i det nygjutna skiktet.

Pågjutningar har en mängd tillämpningsområden inom såväl anläggnings- som husbyggnadssammanhang. Exempel på applikationer inom anläggningsbyggandet är reparationer och förstärkningar samt slitskikt på brobanor. För denna typ av pågjutningar finns det som regel väl inarbetade rutiner för projektering och utförande, vilket skapar förutsättningar för att nå lyckade slutresultat. Inom husbyggandet är det däremot vanligt att klara rutiner för design, materialval och utförande av pågjutningar saknas. Det är inte otänkbart att detta är en av anledningarna till att pågjutningar förekommer relativt frekvent i skadestatistiken, se till exempel [1].

Till vanligt förekommande skador i pågjutningar hör sprickor, kantresningar och vidhäftningssläpp, se figur 1. Orsaker till problemen kan hänföras till bristande vidhäftning mot underlaget samt det pågjutna skiktets krymprörelse. Skaderisken är störst i tunna pågjutningar (30–70 mm), vilket sannolikt hänger ihop med att krympförloppet blir relativt hastigt i en tunn sektion samt att krav på pumpbarhet och arbetbarhet leder till ett betongval som inte är optimalt ur ett krympperspektiv. Trots att problemen självklart är välkända inom branschen och att en hel del forskning har genomförts och pågår inom området, till exempel [2, 3, 4, 5], har det visat sig vara svårt att få ner skadefrekvensen, vilket kan te sig en aning förvånande. Möjligen tyder det på att lösningarna inte har fått tillräcklig spridning och/eller att det finns andra viktiga faktorer som ännu inte har klarlagts fullt ut.

Artikelförfattare
Jonas Carlswärd
Betongindustri AB

Mats Emborg
Betongindustri AB och Luleå Tekniska Universitet

Läs hela artikeln i Bygg & teknik nr 8/18