Artikelförfattare: Joakim Sandström Brandskyddslaget och Ltu samt Mikael Försth, Ltu
Detta är ett reviderat utdrag ur den SBUF-finansierade kunskapssammanställning om brandväggar som gjordes 2021 [1]. En av de slutsatser som framkom i rapporten var att kunskapen i branschen kring brandväggar var begränsad, speciellt vad gäller beräkningar, samtidigt som det ofta byggs brandväggar i många byggnader.
Bakgrund
Sedan lång tid har ambitionen funnits att förhindra framför allt stadsbränder genom att uppföra brandtekniska avskiljningar i
tät bebyggelse. Dessa väggar var ofta uppbyggda av material som var tunga och obrännbara vilket också ger en association till begreppet brandmur som användes tidigt för dessa avskiljningar. Brandmurar omnämns redan i BABS 46 [2] men konceptet att förhindra sammanstörtning introducerades först i och med BABS 60 [3], det första regelverk där brandväggar, eller brandmurar som det kallades då, omnämns med krav avseende mekanisk prestanda.
Brandväggar har historiskt uppförts med obrännbara material, företrädesvis tegel och betong vilka är tunga material med stor tålighet mot dynamisk påverkan. Efter påtryckningar från andra materialtillverkare introducerades i SBN 80 en formulering där det angavs att en brandmur skulle uppvisa likvärdig tålighet mot mekanisk åverkan som tidigare tegel- och betongväggar [4]. Från och med BBR 1 [5] kvantifierades likvärdig tålighet mot mekanisk åverkan i allmänt råd till det M-krav som står i regelverket idag.
Initialt syftade brandväggar i första hand till att förhindra brandspridning mellan byggnader. Brandväggen placerades därför i första hand i ytterväggar eller i fastighetsgräns för att direkt hindra brandspridning. Brandväggen kunde också uppföras som sektionering av industribyggnader för att indirekt förhindra omfattande brandspridning genom att ge räddningstjänsten en bättre chans att komma på plats för att förhindra brandspridning till närliggande byggnader [6].
Med införandet av BBR18 ändrades regelverket så att brandväggar i första hand inte var kopplat till brandspridning mellan byggnader utan istället syftade till att förhindra omfattande brandspridning inom en och samma byggnad [7]. Regeländringen resulterade i att befintliga väggar i många byggnader behövde bytas ut vid om- och tillbyggnationer. På dessa ställen har alternativa lösningar krävts, lösningar som ställt till stora bekymmer på grund av den bristande kunskapen om hur funktionskraven ska verifieras.
Figur 1: Skiss av den säck fylld av blykulor som föreskrivs för att åstadkomma mekanisk påverkan i samband med brandmotståndsförsök. Från SS-EN 1363-2.
Forskning om mekanisk påverkan på brandbelastade väggar
Under 60-talet gjordes viss forskning i Tyskland kring brandväggar. Det fanns en önskan om att kunna kvantifiera slagtålighet och brandmotstånd för att öppna upp för andra byggmetoder än tegel och betong. Vid undersökningarna noterades att de referensväggar som antagits som tillräckligt bra klarade fyra stötar motsvarande ungefär 3000 Nm efter 90 minuters brandpåverkan. Detta krav fick sedan gälla i den testmetod för M-krav som används fortfarande idag och visas i figur 1 [8].
Lägesanalys och framåtblick
Kunskapssammanställningen visar att tolkningen av funktionskraven gällande brandväggar varierar stort i branschen vilket leder till stor osäkerhet vid såväl kravställande och granskande som vid utförande. Sammanställningen visar också att branschen skulle ha mycket att vinna på en branschgemensam praxis för brandväggar. En sådan praxis bör bestå av följande delar:
• Standardiserad provningsmetod för att verifiera att funktionskraven är uppfyllda.
• Standardiserade beräkningsmetoder som alternativ till provning (för de fall där beräkningar är tillförlitliga) samt standardiserade beräkningsmetoder för utvidgad tillämpning av provningsresultat (till exempel om en brandvägg i en byggnad är större än den brandvägg som godkänts genom provning).
• Lista på godkända konstruktioner för vilka varken provning eller beräkningar är nödvändigt.
Referenser
[1] M. Försth, O. Grönlund, T. Järphag, J. Sandström, och A. Winroth, Förstudie om dagens praktik gällande brandväggar, SBUF, Luleå, Sweden, Slutrapport 13923, 2021. [2] BABS 46, Anvisningar till byggnadsstadgan (Kungl. byggnadsstyrelsens anvisningar 1946:1). Stockholm: Kungliga byggnadsstyrelsen, 1945. [3] BABS 60, Anvisningar till byggnadsstadgan (Kungl. byggnadsstyrelsens anvisningar 1960:1). Stockholm: Kungliga byggnadsstyrelsen, 1960. [4] SBN 80, Svensk Byggnorm: Föreskrifter råd och anvisningar till byggnadsstadgan (PFS 1980:1). Stockholm: Statens planverk, 1981.
[5] BBR 1, Boverkets byggregler (BFS 1993:57). Karlskrona: Boverket, 1994.
[6] H. Lantz, Brandskyddsteknisk utformning av envånings industri- och lagerbyggnader med bärande stomme av stål – Några råd och anvisningar. Stockholm: Stålbyggnadsinstitutet, 1969.
[7] BBR 18, Boverkets byggregler (BFS 2011:6). Karlskrona: Boverket, 2011.
[8] C. Meyer-Ottens och J. Steinert, Brandwände, Brand- und Stoßverhalten. Berlin: Wilhem Ernst & sohn, 1969.
