I ett kontrollrum behöver porösabsorbenter, diffusorer och avstämda lågfrekvensabsorbenter användas för att få en god kontroll över tidiga reflexer och de stående vågorna i rummet. För att minska problem med SBIR behöver även rumsgeometrin optimeras för att stödja högtalarna i en typisk surroundsetup som 5.1 eller Dolby Atmos.
Artikelförfattare: Ingemar Ohlsson och Jonas Murman, Audio Data Lab
Trots att små rum brukar mäta en kort ”efterklangstid” får de ofta problem med basresonanser och kamfiltereffekter med en negativ rumsakustik som följd. Orsaken är bland annat att bastonernas våglängder sammanfaller med rummens mått och att starka reflexer sker mellan obehandlade skiljeytor, vilket skapar utsläckningar och ”burkigt ljud” – även när rummen förses med takabsorption och enstaka väggabsorbenter.
Akustik i små rum
Merparten av de rum som används för ljudinspelning och ljuduppspelning brukar räknas som ”små rum” – även det typiska hembiorummet och videokonferensrummet. Eftersom rummen är mindre får de problem med att hantera basljud där våglängderna ofta är större eller sammanfaller med rummets mått. För dessa (låga) frekvenser uppstår rumsresonanser och utsläckningar som kraftigt påverkar ljudnivån på olika platser i rummet, se Figur 1. Vanliga akustiska samband och formler som utgår ifrån ett jämnt och diffust ljudfält enligt Sabine, Norris och Eyring blir då ej direkt tillämpbara.
Motsatsen, ”stora rum”, innebär att fler våglängder är mindre än rummets mått. Ljudfältet blir mer diffust och kan fångas bättre av medelvärdesbildning och statistiska metoder. Här kan formler och samband enligt Sabine, Norris & Eyrings vanligen tillämpas.
Det finns två begrepp inom smårumsakustik som ofta diskuteras: tätheten av tidiga reflektioner (för högre frekvenser) samt kontroll av utsläckningar (för de lägre frekvenserna). Var den exakta gränsen går mellan de två frekvensregionerna påverkas av rumsakustik, psykoakustik och typ av ljudkälla i rummet.
För att fullt ut förstå det akustiska beteende hos små rum behöver metoder inom geometrisk, fysisk och statistisk akustik kombineras.
Efterklangstid i små rum
I stora rum går det att, utifrån en väl känd ljudkälla, bestämma det totala värdet av absorptionen i rummet genom att mäta ett representativt ljudtrycksmedelvärde över hela rummet. Detta förenklas av att rumsresonanserna överlappar varandra och att utsläckningarna ej heller blir särskilt starka. Genom empiriska samband uppställda enligt Sabine samt Norris och Eyring kan rumsabsorption och efterklangstid räknas ut.
Dessa statistiska metoder är ej tillämpliga i små rum, där en mycket större delen av ljudet påverkas av isolerade rumsresonanser och rumsmoder. Mikrofonen befinner sig inte längre i ett slumpmässigt ”nivåstabilt” ljudfält utan hamnar lätt i en utsläckning eller en nivåhöjning ”vågdal/vågtopp”. Den uppmätta ljudnivån kan därmed skilja sig över 10 dB när mikrofonen förflyttas genom rummet. Utifrån ett sådant variabelt ljudfält är det svårt att mäta ett giltigt värde på ”efterklangstiden” i rummet.
Efterklangstiden (RT60) motsvarar ”decay”- tiden för nivåsänkningen av ett ”väl blandat” / stabilt ljudfält, i en mätposition utanför rumsradien Dc. När ljudkällan stängts av, beräknas efterklangstiden som de antal sekunder som det tagit för ljudfältets nivå att sjunka med 60 dB, se Figur 2.
I små rum är det geometriskt omöjligt att befinna sig utanför rumsradien och det är lika omöjligt att befinna sig i ett ”väl blandat” och stabilt ljudfält. Rummen har vanligen stora mängder starkt reflekterad ljudenergi från väggar, golv och tak samt även diverse bidrag från inredningen. Dessa starka och tidiga reflexer är mycket betydelsefulla att kontrollera då det inte finns någon sen ”efterklang” som maskerar dem. Begreppet efterklangstid är där-
med något missvisande som mått på rumsakustiken i små rum.
