Artikelförfattare: Thaleb Abdallah, Lunds universitet, Kenneth Viking, Trafikverket, Anders Beijer-Lundgren
ELU och Erika Tudisco, Lunds universitet
Det saknas idag råd och riktlinjer för hur installationsfasen av vibrodrivna stålsponter ska hanteras. Avsaknaden av till exempel stopp-drivningskriterier innebär att drivproblem – såsom när spontfoten träffar oeftergivlig sten, block eller bottenmorän – riskerar att uppstå. Drivproblem som i sin tur riskerar förorsaka betydande tidsförluster och kostnadsökning.
I syfte att förbättra kunskapsläget i bransch och ta fram praktiskt användbara riktlinjer kring stoppdrivning har ett forskningsprojekt startats vid LTH. Projektets ambition är att utveckla och verifiera kriterier för att kunna identifiera när drivningen bör avbrytas för att minimera risk för skador och ineffektivitet. I denna artikel presenteras projektet och dess bakgrund på ett lättillgängligt sätt.
Stödkonstruktioner används vid schakt- och anläggningsarbeten för att säkra funktion – stabilitet och begränsa mark – och grundvattenrörelser i omgivningen. Vibrodriven stålspont är i Skandinavien den mest använda stödkonstruktion, eftersom den är både tids- och kostnadseffektiv. Spontprofil vibrodrivs ned till önskat djup, ofta till bergöverytan, därefter borr installeras bergdubb och jetinjektering mellan spontfot och berg. I syfte att åstadkomma en både rotationsstabil och tät stödkonstruktion.
Jordlagerföljden i Sverige utgörs ofta av lösare jordar såsom lera som överlagrar morän på berg. Delar av Sveriges geologi utgörs även av en betydande andel lermorän. Spontplankorna ska oftast drivas genom lösare jordlager in i underliggande fasta lager, där stora kornfraktioner kan förekomma i jorden, såsom sten och block. Denna sammansättning av morän och lermorän kan utgöra en risk för kollisioner med block under spontdrivningen, vilket förhindrar spontinstallation till önskad djup. Vid kollision av spontfot mot block uppkommer även en risk för skador i spontfoten, som exempelvis illustreras i Figur 1.
En skadad spontfot kan få allvarliga konsekvenser gällande stödkonstruktionens funktion – stabilitet och begränsad omgivningspåverkan – vilket ofta leder till omfattande merarbete av jetinjektering för att begränsa GW-läckage samt borrinstallation av bergdubb för att säkra stabiliteten. Merarbetet kommer sig av nödvändigt att installera bergdubb längre bort från skadad spontfot, som i sin tur kräver mer svetsarbeten för att koppla bergdubb till spontvägg. En annan ofta förbisedd konsekvens vid kollision mellan spont och block är risken att spontlåset kan brista, vilket lägger ytterligare sorti till konsekvens av merarbete för att säkra stabilitet och täthet.
