Följande svar är mer utförligt än vad som skulle krävas för full poäng (det här kommer inte att upprepas i fortsättningen eftersom det brukar vara så).
När det gäller fukt är det jätteviktigt att skilja mellan vatten och vattenånga. När det gäller vattenånga är det i sin tur jätteviktigt att skilja mellan absolut luftfuktighet (ånghalt) och relativ luftfuktighet (RF).
I mark finns vattenånga i markens luft (porer och mellanrum). Här måste man alltid räkna med att RF kan vara 100 %, eftersom tillgången på vatten som avger vattenånga i marken i princip är obegränsad. I marken finns vatten både som grundvatten och som vatten mellan grundvattenytan och markytan, vilket kallas för markvatten. Med 100 % RF är ånghalten lika med mättnadsånghalten, och ånghalten i mark stiger därför snabbt med högre temperatur. Högre temperatur i marken och därmed högre ånghalt i marken är en klar nackdel eftersom det i vissa fall kan öka fuktbelastningen i form av fuktdiffusion mot en byggnads grundkonstruktion, och i andra fall kan förhindra eller försena uttorkning av en grundkonstruktion genom diffusion mot marken.
I en yttervägg är förhållandena helt annorlunda genom att ånghalten är begränsad, och avgörs av ånghalten inne och ute och av hur ångmotståndet fördelas i ytterväggen. Med en viss (begränsad) ånghalt i ytterväggen medför en högre temperatur i ytterväggen att RF sjunker, vilket är en stor fördel med hänsyn till risken för fuktskador. Ett typexempel på den här fördelen fås av en utvändig tilläggsisolering.
Följande lilla tabell med avrundade värden ger en bra känsla för hur mättnadsånghalten för vattenånga i luft beror på lufttemperaturen. Observera att 0 °C inte utgör någon gräns för vattenånga i luft. Två tänkbara exempel kan få konkretisera skillnaden mellan mark och yttervägg.
Ett tänkbart exempel för marken på ett visst djup intill en byggnad är att fjärrvärmerör höjer marktemperaturen från ca 10 °C till ca 20 °C i marken. Ånghalten i marken kan då ungefär fördubblas från 9 till 17 g/m3, vilket är en nackdel. Förutsättningen är som sagt att RF i marken i båda fallen är ca 100 %, vilket är det värsta fall som man måste räkna med.
Ett tänkbart exempel för en yttervägg vintertid är att en utvändig tilläggsisolering höjer temperaturen inuti ytterväggen i ett visst skikt ganska nära fasaden (ganska långt ut) från ca 0 °C till ca 10 °C. Om ånghalten i det här skiktet råkar vara till exempel ca 4,5 g/m3 så sjunker då RF från ca 4,5 / 5 = ca 90 % till ca 4,5 / 9 = ca 50 %, vilket är en stor fördel. Det här är förenklat genom att den förändrade fördelningen av ångmotståndet i ytterväggen i samband med tilläggsisoleringen har försummats helt. Det här exemplet med siffervärden är alltså förenklat, men huvudresultatet med att RF sjunker snabbt när temperaturen stiger inuti en byggnadskonstruktion (inte bara i ytterväggar) är ett väldigt generellt resultat.
Följande lilla tabell med avrundade värden ger en bra känsla för hur mättnadsånghalten för vattenånga i luft beror på lufttemperaturen. Observera att 0 °C inte utgör någon gräns för vattenånga i luft. Två tänkbara exempel kan få konkretisera skillnaden mellan mark och yttervägg.
