Mätning av emissioner i golvsystem används ofta i skadeutredningar för att utröna vad som skett i ett golv där en skada misstänks. Då mätningar ovanför ytskiktet inte alltid ger hela bilden av tillståndet under ytskiktet används kammarmätning av uttaget betong- eller avjämningsprov under ytskiktet allt oftare. Men hur fungerar en sådan mätning egentligen? Vilka känsliga punkter har den? Vilka förutsättningar krävs för att två separata mätningar skall kunna betraktas som jämförbara med varandra? Finns det något sätt att mäta bättre och vilka slutsatser kan man dra av en anmärkning i ett protokoll från ett analyslaboratorium?
Emissioner av så kallade VOC (Volatile Organic Compounds) från golvsystem är inget nytt. De kan uppkomma av olika orsaker. Ibland finns ämnena i tillexempel lim i egenskap av lösningsmedel som avges som så kallade egenemissioner. De kan också vara ett resultat av nedbrytning i golvet genom alkalisk hydrolys av bindemedel i lim och/eller mjukgörare i ytskikt. Vid misstänkta golvskador är mätning av emissioner av så kallade indikatorämnen en ofta använd metod för att utröna vad som hänt i golvet [1]. Ursprungligen utfördes mätningar huvudsakligen ovanpå ytskiktet där emissionshastigheten genom ytskiktet registrerades med hjälp av FLEC [2]. Då mätning ovan ytskiktet inte alltid gav en bra förklaring till observerade problem [3], har flera metoder för mätning under ytskiktet utvecklats. Man kan till exempel stansa ut en bit av ytskiktet och utföra en FLEC-mätning över området där underliggande material exponerats. Det förekommer mätningar där ytskiktet snittas för att möjliggöra att man ”sniffar” under. Man kan även borra ut bitar av avjämning eller betong under ytskiktet, så kallade uttaget prov, och utföra en kammarmätning på det. För en närmare jämförelse av metoderna se [4]. Metoderna för FLEC och kammarmätning är certifierade enligt ISO.
Då kammarmetoden med uttaget prov använts i allt större omfattning på sistone kommer fokus i denna artikel ligga enbart på just denna metod för mätning av emissioner från cementbaserade golvsystem.
Kammarmätningens grundförfarande
Kammarmätning är en form av så kallade Static Headspace-Gas Chromatography (HS-GC), för detaljer se [5]. Vid kammarmätning inväntar man inte jämvikt vid utbyte av emissionerna mellan provet och luften som analyseras. Man baserar i stället mätningens jämförbarhet på att processen utförs likadant varje gång. Mätningen utförs på prover av avjämning och/eller betong under golvbeläggningen, vilka tas ut med kärnborr. För exempel på mätuppställning se ingressbild. Mätningar utförs exempelvis enlig följande procedur:
1. Provbitar på cirka 30–60 gram, läggs vid provtagningen i flera lager aluminiumfolie samt plastpåse för transport till labbet.
2. Materialprov i aluminiumfolie och påse temperaturkonditioneras i laboratorielokalen under minst 1 dygn.
3. Därefter placerades provet i en mätkammare vid cirka 23°C i 3 timmar, innan ett luftprov tas ur kammaren. Provet placeras på ett ”hyllplan” mitt i kammaren. Botten förses med 10ml destillerat vatten för att skapa en RF på cirka 100% i kammaren under mätningen.
4. Kammaren tillförs renad luft med ett flöde på 100ml/min. Luftprovet fångas på en adsorbent, Tenax TA, med ett flöde av 100ml/min i 30 min.
5. Adsorbenten sänds till ett analyslaboratorium för gaskromatografisk analys med identifiering av ämnen och haltbestämning sker med masspektrometer.
Kammarmätningen ger inte ett kvantitativt resultat som är ett direkt mått på hur mycket av det uppmätta ämnet som finns inlagrat i provkroppen. Mätvärdet är inte proportionerligt mot innehållet av emissionen i fråga i provkroppen. Mätningen ger endast ett semikvantitativt resultat som under specifika förutsättningar kan jämföras med resultat från andra kammarmätningar. Detta är delvis kopplat till:
• grundutförande hos HS-GC • att metoden i kammarmätningen inte tillåts uppnå jämvikt mellan provkroppen och luften i kammaren • samverkan mellan emissionsämnena och provkroppen
• olika förhållanden kring hur emissioner bildas, transporteras och lagras in i olika golvkonstruktioner
Kammarmätningen fungerar alltså annorlunda än FLEC som ger ett mått på hur mycket som emitteras från en viss golvyta under en viss tid.
Läs hela artikeln i Bygg & teknik 6/2021.
Marcin Stelmarczyk, Civilingenjör, The Green Dragon Magic Jan Kristensson, Dr. Chemik Lab AB
Mätning av emissioner i golvsystem används ofta i skadeutredningar för att utröna vad som skett i ett golv där en skada misstänks. Då mätningar ovanför ytskiktet inte alltid ger hela bilden av tillståndet under ytskiktet används kammarmätning av uttaget betong- eller avjämningsprov under ytskiktet allt oftare. Men hur fungerar en sådan mätning egentligen? Vilka känsliga punkter har den? Vilka förutsättningar krävs för att två separata mätningar skall kunna betraktas som jämförbara med varandra? Finns det något sätt att mäta bättre och vilka slutsatser kan man dra av en anmärkning i ett protokoll från ett analyslaboratorium?
