Det finns ett stort antal stenvalvbroar som idag är tagna ur drift, ibland med oklart ägande, och som tidigare ingått i det gamla vägnätet. Vid utbyggnad av gång- och cykelvägar går det i vissa fall att utreda om dessa åter kan tas i drift. Stenvalvbroar som är tagna ur drift riskerar att bli förstörda med konsekvens att underliggande vattendrag påverkas. Hållbarhetsaspekterna att återanvända en stenvalvbro är många och de estetiska, miljömässiga och kulturhistoriska vinsterna är stora. Livslängden för en stenvalvbro är betydligt längre än för en modern bro och i kombination med lägre underhållskostnaderna borde det vara av stort intresse för ägare och förvaltare att utreda möjligheten att återanvända stenvalvbron. Ur trafiksäkerhetssynpunkt är möjligheten att separera trafikslagen stor och medför ökad säkerhet för gc-trafik samt att närliggande ny alternativt befintlig bro ej behöver anpassas och breddas för att ge utrymme för gc-trafik.
Bedömning av befintlig stenvalvbro
Innan man fattar beslut om att på nytt ta en gammal stenvalvbro i drift utreder man hur bron är klassad ur ett kulturhistoriskt perspektiv, är den bevaransvärd. Finns det kulturhistoriska intressen som gör att man inte kan bygga om bron utan att ta särskild hänsyn till dessa. Man ska också beakta att en stenvalvbro som är tagen ur drift och som är äldre än 150 år betraktas som fornminne. Det är oftast inte helt självklart vem som äger bron. Men i princip gäller att fastighetsägaren tar över ansvaret för bron när den är tagen ur drift och ej längre ingår i det allmänna vägnätet. Detta är inte alltid så klart och fastighetsägarna är många gånger inte medvetna om vilket ansvar de har. En bro med bristande underhåll riskerar att på sikt rasa ner i underliggandet vattendrag och kan ställa till med mycket problem som också medför stora kostnader.
Som underlag för beslut om bron åter ska tas i drift genomförs en inspektion och en bärighetsbedömning av konstruktionen. Det finns normalt inga ritningar på dessa broar så en enklare ritning av bron upprättas. I detta sammanhang kan det också vara aktuellt att utföra en geoteknisk undersökning. Hur bron är grundlagd är för det mesta inte känd så här ligger en osäkerhet vid bärighetsbedömningen. Skulle det förekomma rörelser i grunden så är det allvarligt för brons bärighet. Man mäter också in bron och utifrån geometrier, kvalitén på stenarbetena, passningen mellan stenar och noterade skador
vid inspektionen utförs en bärighetsbedömning.
Utifrån detta upprättas förslag på åtgärdsplan och i detta skede upprättas också en enklare skiss på teknisk lösning som visar hur man kan utforma bron för att åter kunna trafikera bron. Åtgärdsplan, teknisk lösning och en kostnadskalkyl utgör sedan underlag för beslut om bron ska återanvändas eller ej. Om bron avses upplåtas för gc-trafik blir kraven avsevärt mycket enklare jämfört med om den ska upplåtas för vägtrafik. Gc-bron åtgärdas i regel också för att kunna upplåtas för renhållningsfordon och i vissa fall även för utryckningsfordon.
Som ett komplement till ovanstående bedömning kan en vattenteknisk utredning erfordras. Detta blir helt nödvändigt om arbeten i vatten med vederlag, sidomurar eller koner erfordras. Det är inte ovanligt att det förekommer underspolningar som måste åtgärdas med pågjutning och/eller erosionsskydd vilket då medför arbete i vatten och sannolikt också en minskad genomströmningsarea. Man utreder då vattenföring samt vattenstånd som med största sannolikhet har förändrats från tiden då bron byggdes. En bra informationskälla för detta är att prata med närboende där uppgifterna oftast slår en avancerad beräkningsmodell. I detta läge erfordras också att man redogör för Länsstyrelsen avseende planerade underhållsåtgärder, vilket vanligtvis även kräver en anmälan om vattenverksamhet.
Läs hela artikeln i Bygg & teknik nr 4/20.
Artikelförfattare Thomas Darholm, COWI Martin Skoglund, COWI
