Artikelförfattare: Karl-Gunnar Olsson, Chalmers

Det är oktoberförmiddag och vi kör de slingrande vägarna upp mot den lilla orten Teufen, belägen på en högplatå i det schweiziska alplandskapet. Området är känt för sin direktdemokrati där männen ända fram till sent 1900-tal samlades på byns torg för att rösta. Först 1989 fick kvinnorna i Appenzell Auserrhoden rösträtt i det lokala parlamentet. En av de två första kvinnliga ledamöterna var arkitekten Rosmarie Nüesch – Gautschi. Till hennes viktiga insatser hör också arbetet med att samla kunskap om den schweiziska historiska träbyggnadskulturen och traktens en gång världsberömda byggmästar­familj Grubenmann. Det museum hon skapade innehåller idag en omfattade samling med modeller av takkonstruktioner och broar i trä, där den kanske mest spek­takulära är Hans Ulrich Grubenmanns bro över Rhen i Schaffhausen med två spann, 52 och 59 m. Bron stod klar 1757 men brändes ned av Napoleon 1799. När Londons första arkitektskola etablerades av John Soane 1806-09 fanns bland undervisningsmaterialet Soanes ritningar av Grubenmanns konstruktioner som han dokumenterat under sin Grand Tour i Schweiz 1780. Idag reser arkitekt- och ingenjörsstudenter från hela världen till museet i Teufen för att inspireras och lära.

Framför byggnaden hyllas byggmästar­familjen av ett konstverk målat på asfalten. Att det föreställer spänningstrajektorier för en idealiserad fritt upplagd balk vet nog inte barnen som leker där. Vi kommer att känna igen konstverkets spännings­mönster i flera av museets bromodeller.

På bottenplanet möts vi av ett stort öppet rum, 27,4 x 11,4 m2. Inga bärande pelare finns i rummet, men två riktningar av bärande bjälkar i taket är tydliga. Jag ställer frågan till våra studenter från arkitektur- och teknikprogrammet på Chalmers: Vad är primär- respektive sekundärbärning, det arkitekter brukar kalla bärande och buret. De tumregler vi har kring balkars höjd och spännvidd verkar inte alls stämma. Efter en stund lämnar vi rummet och frågan blir hängande.

På översta våningen är det svårt att inte uppslukas av rummets alla modeller, men vi stannar upp för att fortsätta analysen av den byggnad vi är i. Efter att först ha delat upp takkonstruktionens huvuduppgifter i att bära för vertikala laster och att stabili­sera horisontellt lyckas vi successivt mejsla fram varje träelements specifika uppgift.

De laster som gravitationen skapar är för de allra flesta byggnader formgivande, och med hjälp av en tvärsektion av byggnaden börjar vi där. En referens till kedjekurvan och trycklinjen behövs, de mest material­effektiva formerna vi har för att möta och föra laster vidare genom en bärverk.

Zeughaus står för det vi på svenska kallar tyghus, ett militärt förråd. Här ska­pade man ett stort öppet rum för fordon och annat som behövde utrymme för att kunna placeras och köras runt i rummet, och där risken att krocka med en bärande pelare troligen var en viktig anledning till vald konstruktionsprincip. Så kopplar vi på den hängande frågan från när vi först kom in i byggnaden. Vad är bärande och vad är buret? Nu blir det tydligt hur primärbärningen ligger i byggnadens längdled och är stödd ovanifrån. Sekun­därbärningen, uppdelad på tre fack, ligger i dess tvärled.

Lera är ett material som har använts under alla tider och i stort sett över hela världen som komplement till träbyggande, både i bränd och i obränd form.

Artikeln är publicerad i Bygg & teknik 4/2026

Teckna en prenumeration HÄR