Hur hanterar man fuktskador i hus byggda av massivt trä? Diskussionen kring fukt och träbyggande har hittills mest handlat om fuktsäkerhet under byggprocessen. Men hur är det med de skador som uppkommer under byggnadens livslängd? Vilka mätmetoder och avfuktningstekniker bör användas och hur saneras mikrobiell tillväxt?
På senare år har det blivit allt vanligare att bygga hus i massivt trä av korslimmat virke, så kallat KL-trä. Fördelarna är många: Tillverkning av stomelement av trä medför en mindre klimatpåverkan än tillverkning av betong. Trä ger även en lättare stomme som möjliggör våningspåbyggnad på befintliga hus. Monteringen kan tidsförkortas och större element kan hanteras. Väggelement som är upp till 16 meter långa och tre meter höga går att tillverka.
Från brandkonsulter och försäkringsbranschen har det framförts synpunkter på brandsäkerheten med en stomme helt av trä. Innan 1994 var det inte tillåtet att bygga högre trähus än två våningar med avseende på brandrisken. Detta har man frångått med tiden och idag sätts allt fler rekord i våningshöjder. Mjöstornet i Brumunddal i Norge är världens högsta trähus, 85 meter högt med 18 våningar. Saga kulturhus i Skellefteå är 80 meter med 20 våningar.
Brandsäkerheten i höghus av trä hanteras ofta med sprinklersystem. Det huvudsakliga syftet är att rädda liv och att boende ska hinna ta sig ut, inte främst att rädda byggnaden. När det gäller fukt och KL-trä så har frågeställningarna hittills mest handlat om hur man ska skydda stommen från fukt under byggtiden och hur man ska hantera de eventuella fuktproblem och/eller missfärgningar av mikrobiell påväxt som kan uppstå under byggtid. Rådet är att missfärgningar slipas av till rent trä och att fuktkvoten i träet säkerställs innan stommen kläs in.
Vattenskador som uppstår under byggnadens livslängd
Man läser ibland artiklar om att oron för fukt och byggande med massivt trä är överdriven. En del menar att inga väderskydd behövs. Bara stommen tillåts torka ut innan den kläs in är riskerna små. Samtidigt har det kommit en SBUF-rapport och flera examensarbeten som visar att det är svårt att undvika mikrobiell tillväxt i träet utan väderskydd. I SBUF-rapporten [1] studerades fyra objekt under byggtid och vid totalt 200 mätpunkter togs materialprover för mikrobiell analys. Hälften av proverna uppvisade sparsam påväxt och ungefär en tredjedel hade måttlig-riklig påväxt. Enligt Boverkets byggregler ska byggnader utformas så att ingen fukt kan orsaka mikrobiell tillväxt som kan inverka negativt på hälsan.
Men hur är det med fuktskador under förvaltningsskedet? Hur klarar stommen vattenskador som säkerligen kommer att uppstå under byggnadens livslängd och hur skall dessa åtgärdas? Man bör inte bemöta frågorna kring fukt och massivt trä, med ett avfärdande svar att oron är överdriven. När fuktskadan väl har inträffat så ger det svaret ingen riktvisning hur man ska agera när man möts av ett våningsplan som är dränkt av vatten.
För betongbyggnader finns det ett väl utarbetat arbetssätt vid fuktskador med rivning, friläggning, avfuktning och fuktmätningar. En vattenskada innebär i regel att man river fuktskadat organiskt material, ytskikt med mera och frilägger betongstommen och avfuktar betongen till önskad nivå. Det finns kunskap om på vilket djup i betongbjälklaget man skall mäta för att säkerställa att betongen inte överstiger 85 % RF i ytan även efter fuktomfördelning efter ytskiktsbeläggning (ekvivalent mätdjup).
