Du är här: Hem / Ur senaste numret / Omfogning av tegelfasader minskar regngenomslag
Omfogning av tegelfasader minskar regngenomslag
Figur 1: Måttligt eroderade murfogar i slagregnsutsatt läge (vänster); motsvarande murfogar i skyddat läge (höger). Radhusfasad i Lund, byggår 1965.
Artikelförfattare: Mohammad Kahangi och Miklós Molnár, LTH Konstruktionsteknik samt Tomas Gustavsson, TG konstruktioner AB
Forskning vid Lunds tekniska högskola visar att omfogning av tegelfasader minskar mängden regn som tränger igenom tegelskalet. Omfogning kan därför fungera som en effektiv åtgärd för att begränsa fuktrelaterade problem i ytterväggar.
Fogerosion del av tegelmurverks naturliga åldrande
Tegelväggar utsatta för större mängder slagregn kommer efter en tid att uppvisa tecken på fogerosion, eftersom regndroppar som får extra kraft av vinden har förmågan att långsamt slita på murfogarna. Slagregnets eroderande effekt är speciellt tydlig vid hörn och murkrön. I skyddade lägen, som under taksprång eller balkonger, förekommer sällan någon fogerosion, se Figur 1.
Eroderade murfogar uppfattas av många som ett tecken på att fasaden behöver fogas om. Känslan av att fasadens funktion kan ha försämrats förstärks ofta av smutsavlagring, ett helt naturligt fenomen efter ett antal decennier, exempelvis i miljöer med mycket trafik. Damm och stoft som transporteras av stormar är en annan källa till partikelavlagring på fasader. Tidigare bidrog även industrier och eldning med ved, kol och olja till nedsmutsning av utomhusmiljöer.
Men är eroderade murfogar något som fastighetsägare behöver oroa sig för? Det var en av frågeställningarna som gjorde att utvecklingsintresserade aktörer inom den svenska murverksbranschen tog initiativ till ett forskningsprojekt om rationellt underhåll av tegelfasader, med fokus på omfogning som en möjlig underhållsåtgärd. Finansiering har säkrats genom Svenska Byggbranschens Utvecklingsfond (SBUF), Mur- och Putsföretagen (MPF) och Föreningen Tungt Murat och Putsat Byggande (TMPB).
Projektet startade under hösten 2019, med Mohammad Kahangi som doktorand och övriga medförfattare till den här artikeln som handledare. Projektet genomförs vid Lunds tekniska högskola (LTH), avdelningen för konstruktionsteknik. Projektet avslutas under hösten 2024, med Mohammads disputation.
