Artikelförfattare Jonas Anund Vogel, KTH, Hans Lind KTH och Cyril Holm, University of Oxford.
Inom alla områden av samhället behövs en omställning till mer hållbara tekniker. Detta gäller inte minst bygg- och fastighetssektorn som bedöms stå för 30-40 procent av energianvändningen i industrialiserade länder och nästan 40 procent av CO2 utsläppen. Omställningstakten behöver ökas och där krävs åtgärder inom en rad olika områden för att introduktionen av ny och mer hållbar teknik ska gå fortare.
En typ av åtgärd är att försöka göra innovativa och hållbara tekniker mer lönsamma. Det kan handla om direkta bidrag, som för till exempel solceller och lagring av el. Det kan vara mer generösa investeringsbidrag för byggande av billigare hyreslägenheter om de nya husen har lägre energiförbrukning. Företagens beslut bygger emellertid också på vilka risker som olika handlingsalternativ leder till och typiskt sett regleras riskfördelningen i kontraktet mellan parterna på marknader. Därmed är det viktigt att tänka igenom hur denna riskfördelning ser ut och vad det kan ha för konsekvenser för innovationer och hållbarhet.
Exemplet totalentreprenad
Ett exempel på detta är diskussionen om totalentreprenad kontra utförandeentreprenad. Det klassiska argumentet är att totalentreprenad med funktionskrav skapar större utrymme för innovationer eftersom entreprenören själv kan välja teknik. Om vi antar att entreprenören i normalfallet har bättre koll på den tekniska utvecklingen än beställaren så borde totalentreprenaden leda till mer innovationer.
Empiriska studier ger dock inga klara belägg för detta [1]. En möjlig förklaring är att beställaren ändå styr upp mycket men av olika skäl ändå kallar det totalentreprenad. En annan förklaring är dock att ny teknik, vid sidan av möjliga vinster, även innebär mer risker. En entreprenör som vet att denne får ta konsekvenserna om något inte fungerar som tänkt kan därför föredra en beprövad teknik – även om den nya tekniken har bättre potential. Även i dessa fall finns standardkontrakt i bakgrunden även om vi här fokuserar på konsultkontrakt.
En studie av större ägare av bostadshus pekade också på att de privata aktörerna med ett långsiktigt ansvar för husen föredrog beprövade tekniker när de byggde nytt [2]. De allmännyttiga bolagen var lite mer inriktade på att prova nya tekniker, vilket ur ett teoretiskt perspektiv kan förklaras med att dessa företag kan sprida riskerna på flera – ytterst till hela skattekollektivet i kommunen.
Ny studie av konsultkontrakt
I en ny studie har vi tittat närmare på en annan typ av kontrakt, nämligen standardkontraktet för konsulter (ABK 09) [3]. Vi menar att det i detta standardkontrakt finns formuleringar som kan bromsa introduktionen av ny effektivare teknik. Utgångspunkten för resonemanget är att konsulter kan förväntas ha bättre kunskap om ny teknik. Denna nya teknik antas ha kända fördelar, men ny teknik är per definition mer riskfylld. Den har ju inte testats praktiskt i så många olika situationer och inte heller under lika lång tid som etablerade tekniker.
Ett nyckelord i standardkontraktet är ”fackmässigt”. Det kan låta självklart att en konsult ska agera fackmässigt, men vad betyder egentligen detta begrepp mer konkret? Ordet finns inte med i den ordlista med förklaringar som ingår i ABK 09 så det finns inga direkta anvisningar om hur order ska tolkas i olika situationer. Vi menar att formuleringen om fackmässigt agerande skapar risker för den som föreslår en nyare och mer innovativ teknik. Om det kan göras troligt att den nya tekniken ledde till förseningar under genomförandet finns en risk att beställaren hävdar att det inte var fackmässigt att föreslå denna teknik. Visar det sig att det blir oförutsedda problem med den nya tekniken finns samma risker. Och som kronan på verket, visar det sig att tekniken medför fördelar för beställaren så leder det inte till någon ökad vinst för konsulten.
Byggnader blir i en allt högre grad sammankopplade. Exempelvis är avloppsvärmeväxlare både avloppssystem och värmesystem, och ventilationsaggregat både ventilation och värme. Detta medför att gränserna för avtalsområdena suddas, och därmed blir det riskfyllt att föreslå dessa tekniker.
Ett förslag om att ändra en viss komponent i en byggnad kan också innebära att andra delar av byggnaden behöver ändras vilket kan göra att projekteringen tar längre tid och kostar mer. Insikten om dessa ytterligare komplikationer kan göra att konsulten tvekar inför att föreslå den nya tekniken. Man vill inte framstå som en som skapar problem och fördröjer. Dock är det just genom att koppla samman tekniker som de stora värdena kan skapas. Värden kopplade till minskade drift- och underhållskostnader, men framförallt vinster kopplade till nya affärsmodeller mellan ägare och hyresgäster. Både förseningar och tekniska problem kan i slutändan leda till krav på skadestånd eller annan form av ekonomisk kompensation från byggherren gentemot konsultföretaget. Den typiska garantitiden enligt ABK09 (§5) är 10 år och det kan vara svårt att förutsäga effekter av ny teknik under en så lång period.
Att ta de risker som det kan innebära att föreslå en ny teknik är rimligen svårast för yngre och mindre erfarna konsulter som har mer att förlora [4]. Samtidigt kan det vara yngre konsulter som har mest kunskap om och mest intresse för att föreslå nya och mer hållbara tekniker.
Sned fördelning av ”uppsida” och ”nedsida”
Standardkontraktet är vidare utformat så att riskerna läggs på konsulten, men om det visar sig att den nya tekniken fungerar bra och leder till lägre kostnader och högre kvalitet så är det beställaren som får hela vinsten. En sådan sned fördelning av vinster och risker leder rimligen till att den som bara riskerar negativa ekonomiska följder kommer att vara försiktig med att föreslå ny teknik. Teknik som normalt antas innebära större risker men där det också finns en uppsida – som dock konsulten inte får del av!
I inledningen till ABK 09 skriver man ”ABK 09 bygger på en rimlig balans mellan rättigheter och skyldigheter som syftar till en ekonomisk optimal riskfördelning mellan parterna. Ändringar av dessa bestämmelser ska därför undvikas.” (s 3) Detta stämmer enligt vår mening inte när man betraktar kontraktsvillkoren utifrån målet att få en snabbare introduktion av mer hållbar och effektiv teknik. Nya modeller för riskfördelning och rollfördelning behövs!
Tänkbara åtgärder (1): Bonussystem
Vad ska man då göra åt detta. En väg är att ändra kontrakten så att både risker och möjligheter delas. I teorin kan man tänka sig att det kan utgå bonusar till konsulten om den föreslagna tekniken fungerar bra.
Samtidigt ska man vara klar över att bonusar är svåra att utforma på ett bra sätt när det är komplexa objekt där det kan vara svårt att klarlägga orsakssamband. Det kan till exempel vara så att den specifika tekniken fungerar bra men att det blir andra problem så att byggnaden som helhet inte fungerar så bra. Det kan också vara så att den nya tekniken inte fungerar så bra, men att orsaken inte är tekniken i sig utan att den inte installerades/byggdes på rätt sätt av entreprenören. Att reda ut orsakssambanden och därmed ansvarsförhållande kan i sådana fall vara svårt och då blir det lätt konflikter i efterhand om en bonus är motiverad eller inte. [5].
Ska det vara bonusar ska de vara relativt långsiktiga och då krävs att man för in byggnadsprestanda och drift i ABK 09. I dagsläget hanterar avtalet primärt samarbetet som sådant, inte slutprodukten och därmed inte heller driften.
Vi anser också att man ska vara försiktig med viten eftersom det kan motverka samarbeten och leda till ännu mer försiktighet med förslag om ny teknik.
Tänkbara åtgärder (2): Garantitid
I tider med snabb teknisk utveckling är det som sagt svårt att ha god kunskap om hur tekniken fungerar i olika situationer på längre sikt. En 10-årig garantitid kan göra att ett mindre företag som inte kan ta så stora risker inte vågar föreslå den nya tekniken även om det finns mycket som pekar på att den faktiskt är bättre. Möjligheten att överblicka hur den fungerar kan vara bättre om garantitiden enbart är 5 år. Det kan ju finnas de som använt den nya tekniken ett antal år och att det visat sig att tekniken fungerat bra under den tiden. Även om ”allt” pekar på att tekniken kommer att fungera bra även på längre sikt så kan det, som sagt, särskilt för ett mindre företag, upplevas som för riskfyllt. En möjlighet är att differentiera garantitider mellan system som inte skall bytas ut över sikt, så som stomme, takbeläggning, tätskikt etc, och system som kontinuerligt justeras och uppdatera (automation, styr- och regler, IKT etc.)
Tänkbara åtgärder (3) Bredare översyn av rollfördelning
Vi behöver fundera mer på vad som egentligen är en bra rollfördelning mellan olika aktörer i ett byggprojekt. Här finns lite dubbla budskap i ABK09 (§6) där det sägs:
• Beställarens godkännande befriare inte konsulten från ansvar för uppgifter, undersökningsmaterial eller tekniska lösningar.
• Konsulten är dock befriad från ansvar om denne föreslagit eller redovisat tekniska lösningar som denne bedömer vara förenade med särskilda risker och beställaren godkänt lösningarna. Om konsulten så begär ska beställaren lämna besked i sådan godkännandefråga.
Under ett antal år har det dock varit vanligt att säga att beställaren ska an-vända funktionsupphandlingar och att en beställare inte behöver ha tekniska kunskaper. Beställaren behöver bara veta vad denne vill ha. En beställare som inte har tekniska kunskaper kan dock inte förväntas godkänna en ny och relativt okänd teknik och ta alla risker förknippade mot det.
Som vi argumenterat för ovan riskerar detta att leda till långsammare teknisk utveckling. Om det istället var tekniskt kunniga beställare som kan vara med och bedöma nya tekniker så kan beställaren antingen direkt styra vilken teknik som används, eller åtminstone vara med och dela på risker och möjligheter när nyare tekniker används.
Ett annat problem med tanken att beställaren inte behöver veta så mycket om teknik, som dock inte har med riskfördelning att göra, är följande. För de flesta produkter finns olika kvaliteter som är kopplade till olika kostnader. Enligt ekonomisk teori ska en rationell aktör vilja förbättra kvaliteten så länge som nyttan av en kvalitetshöjning överstiger den kostnadsökning som den högre kvaliteten innebär. Av detta följer att en beställare måste veta vad olika saker kostar för att veta vilken kvalitet som denne vill ha. Det går inte att ställa rationella funktionskrav utan att veta vad det kostar att leverera olika nivåer på en funktion. Information om vad olika saker kostar har dock bara entreprenören och därmed behövs ett samarbete mellan beställare och entreprenör redan innan en upphandling.
Slutsatsen av detta – som vi återkommer till nedan – är att om vill öka takten i introduktionen av ny teknik så behövs ett närmare samarbete mellan beställare, konsult och entreprenör.
Men först en alternativ rollfördelning
Ett exempel på en alternativ rollfördelning är följande [6][7]. Antag att en konsult/entreprenör vet att en viss ny och mer miljövänlig teknik med stor sannolik är mer effektiv. De vågar dock inte föreslå tekniken till en beställare med tanke på de risker som beskrivits ovan. Om de däremot själva agerar beställare/byggherre kan de använda den nya tekniken och eftersom de äger byggnaden kan de göra injusteringar utan att hamna i juridiska komplikationer med osäkra utfall. Med större eller mindre justeringar kan de få den nya tekniken att fungera och kan sedan sälja byggnaden till en långsiktig investerare som är villig betala extra för en miljömässig högklassig byggnad. Detta kräver en kapitalstark aktör, men ur denna artikels perspektiv skapar det en situation där en och samma aktör tar riskerna men också får uppsidan av en mer värd byggnad.
Närmare samarbete mellan parterna
En väg för att snabbare introducera ny teknik är närmare och långsiktigare sam-arbeten mellan byggherrar, entreprenörer och konsulter. Detta förutsätter dock att även byggherrarna bygger upp ett tekniskt kunnande så att de kan vara med vid konstruktiva samtal om vilka tekniker som det är motiverat att pröva. Genom långsiktigare samarbeten kan man bättre bygga upp kunskaper om hur olika tekniker fungerat i praktiken.
Detta kräver också att man är beredd att ändra på riskfördelningen i relation till den i ABK09 och dela risker. Vi tror att detta behöver diskuteras på en mycket mer konkret nivå i relation till de tekniker som det handlar om för att få fram kreativa och effektiva lösningar på hur specifika risker ska fördelas.
Avslutning
För att möjliggöra smarta och hållbara byggnader måste kontrakt uppmuntra konsulter och entreprenörer att använda sin fulla kompetens. Risker och incitament måste balanseras så att alla parter involveras i att identifiera och installera innovativa och hållbara lösningar. Utan tvekan är kunskapen, teknologierna och materialen tillgängliga för att drastiskt förbättra byggnaders prestanda och samtidigt minska resursanvändningen kopplat till byggande och användande av byggnader. Dock är processerna för att faktiskt identifiera och implementera dessa tekniker inte i linje med den nuvarande tekniska utvecklingen. I den nya utredningen om byggregler föreslås att det ska inrättas en statlig ”Byggkravsnämnd” – vars uppgift är att bedöma om en viss teknisk lösning uppfyller de funktionskrav som lagstiftaren ställt upp. Nämndens beslut ska sedan vara bindande för kommunerna. Detta ska underlätta både innovationer och standardisering vilket i sin tur ska leda till högre effektivitet. Hur detta kommer att fungera beror dock på vad denna myndighet kommer att ha för kriterier och tillvägagångssätt för att bedöma hur en viss teknik fungerar. Ställer myndigheten höga krav på empiriskt underlag för att godkänna en ny teknik finns risk att en sådan myndighet verkar konserverande jämfört med ett mer decentraliserat system. Om myndigheten däremot hellre friar än fäller, men ställer krav om uppföljning och delgivning av resultat vid test av nya tekniker så kan innovationstakten ökas.
Om befintliga strukturer lämnas oför-ändrade finns det risk för att hamna i en situation där samhället önskar innovation och hållbarhet men inte stimulerar des-sa mål. De felinställda incitamenten, efterfrågan på fackmässighet och den asymmetriska spridningen av kunskap inom byggsektorn skapar en risk för stagnerande innovation. Om beställare inte tar ansvar för att kräva nya innovativa tekniker måste konsulter stimuleras för att föreslå användning av sådan teknik, vilket gör smarta och hållbara byggnader till normen istället för något för de dedikerade få.
Referenser
[1] Nyström, J., Nilsson, J. E. and Lind, H., 2016. Degrees of freedom and innovations in construction contracts. Transport Policy. Elsevier, 47, pp. 119–126. doi: 10.1016/j.tranpol.2016.01.004.
[2] Borg, L., 2015. Procurement Contracts, Innovation and Productivity in the Construction Sector: Five Studies. KTH Stockholm.
[3] Vogel, J.A., Lind, H., Holm, C. 2019. Incentivising innovation in the construction sector: the role of consulting contracts. Construction Economics and Building, 19:2, 181-196. https://doi. org/10.5130/AJCEB.v19i2.6613
[4] Ackerberg, D. A. and Botticini, M., 2002. Endogenous Matching and the Empirical Determinants of Contract Form Endogenous Matching and the Empirical Determinants of Contract Form Maristella Botticini. Journal of Political Economy, 110(3), pp. 564–591.
[5] Holmström, B. and Milgrom, P., 1991. Multitask Principal-Agent Analyses: Incentive Contracts, Asset Ownership, and Job Design. Journal of Law, Economics, & Organization, 7, pp. 24–52. doi/10.1108/ilds.2002. 12230dab.004.
[6] Lind, H, 2017. Vertical integration in the real estate sector: three Swedish case studies, Journal of European Real Estate Research, Vol. 10 Issue: 2, pp.195-210, https://doi.org/10.1108/JERER-07-2016-0029
[7] Mohklesian, S. 2014. Contractors in green construction: relationships to suppliers and developer, Doctorsavhandling, Chalmers, Göteborg.
Ny studie av konsultkontrakt
