Byggsektorn står inför en omfattande omställning för att minska sin klimatpåverkan. Krav på klimatdeklarationer, koldioxidbudgetar och energieffektiva byggnader driver utvecklingen mot nya material, innovativa konstruktionslösningar och ökad användning av återbruk. Även möjligheten att bevara byggnader utvärderas ur en annan synvinkel än historiskt.
Under en längre tid har olika frivilliga miljöcertifieringssystem, till exempel BREEAM, LEED och Svanen varit det verktyg som används under projekteringen av nya byggnader för att bedöma, jämföra och förbättra byggnaders miljömässiga och hållbara egenskaper. Sedan 2022 gäller dock Lagen om klimatdeklarationer (2021:787) [1]. Det huvudsakliga syftet är att minska klimatpåverkan från byggskedet genom att synliggöra hur stora växthusgasutsläpp en ny byggnad ger upphov till, vilket redovisas med hjälp av livscykelanalyser (LCA). Resultaten redovisas i kg CO₂e/m² BTA, varpå koldioxidekvivalenter har blivit en enhet som får större och större inverkan i projektering.
Utvecklingen går mot att klimatdeklarationen blir mer omfattande och mer styrande. Enligt dagens krav krävs endast att klimatpåverkan redovisas, och endast byggskedet behöver redovisas. Lagförslag om förändringar finns dock ute på remiss och det föreslås bland annat att det ska finnas gränsvärden för hur stor klimatpåverkan en byggnad får ha och att fler moduler i livscykeln ska inkluderas [2]. Gränsvärden medför i förlängningen att det skapas klimatbudgetar att förhålla sig till.
Flera olika branschinitiativ och fastighetsutvecklares egna interna mål driver också på frågan om att reglera klimatpåverkan från våra byggnader med gränsvärden. Inom ett initiativ som fått bred förankring i byggbranschen, Reduction Roadmap, menar initiativtagare att de gränsvärden som föreslås av regeringen dessutom är för låga [3]. Föreslagna gränsvärden lever inte upp till klimatmål sprungna ur Parisavtalet, och redan utförda projekt visar att branschen redan nu kan uppföra byggnader med lägre klimatpåverkan än föreslagna gränsvärden, varpå skarpare gränsvärden efterfrågas.
Styrande systemgränser
Skillnaden mellan frivilliga miljöbedömningssystem och lagstiftade mål är dock väsentlig. Avseende frivilliga system har material eller system som bedömts väsentliga för att hantera vissa faktorer, som till exempel en brand, kunnat undantas. Givet att ett material eller en produkt har som syfte att förhindra eller begränsa en brand har dess funktion bedömts vara så viktig att den fått användas även om den inte följer kravnivån enligt det miljöbedömningssystem som valts för projektet.
Avseende lagstadgade krav blir möjligheterna till den typen av undantag mindre. Givetvis finns även lagkrav som gör gällande vilket brandskyddsnivå som erfordras för en byggnad, och dessa måste också uppfyllas, men att nå en viss brandskyddsnivå kan utföras på olika sätt [4]. Olika strateger driver olika behov av material och tekniska installationer, vilka i sin tur blir belastningar i en klimatberäkning. Förekommer dessutom önskemål om ökade egendomskrav, i syfte att till exempel begränsa en skada eller ett driftsstopp vid brand, föreligger risk att den typ av åtgärder inte ryms inom den ansatta klimatbudget för ett projekt.
Att begränsa en skada vid brand kan också vara en klimatvinst. Detta är något som förbises givet dagens systemgränser vid beräkningar av koldioxidekvivalenter. En brand genererar en klimatpåverkan i sig, och skapar ett återuppbyggnadsbehov. Forskningsprojekt visar att givet sannolikheten för en brand och den skada som kan antas uppkomma vid den händelsen, kan tekniska system, som till exempel installerad sprinkler, medföra en besparing utifrån ett klimatperspektiv [5]. Brandskyddssystem har en egen miljöpåverkan, men denna ofta är liten jämfört med de miljövinster som uppstår när de förhindrar omfattande brandskador. I en dansk studie om miljöpåverkan från passiva och aktiva brandskyddssystem framgår att brandreglerade byggnadsdelar står för cirka 50 procent av byggnadens totala klimatrelaterade miljöpåverkan, medan sprinklerinstallationer normalt bidrar med
en mycket liten andel av den totala klimatbelastningen [6].
Klimatvinsterna med brandreglerande byggnadsdelar och installationer tillgodoräknas dock inte i en klimatberäkning, utan redovisas endast som en kostnad, dels utifrån ett utförandeperspektiv i modul A men framgent även som en underhållspost i modul B. Detta genererar en risk för suboptimering, där säkerhetshöjande utformningar och installationer som i händelse av brand sparar koldioxidekvivalenter, endast betraktas som kostnader i livscykelanalyserna.
