Betong ger normalt konstruktioner med hög livslängd. Till små kostnader och med mindre förändringar av material och konstruktion kan livslängden dessutom ökas kraftigt vilket gör betong till ett unikt konstruktionsmaterial. Som exempel kan tas korrosion på armering orsakad av reaktion mellan luftens koldioxid och betongen. Genom att till exempel öka tjockleken hos det täckande betongskiktet över armeringen med 40 % från 25 mm till 35 mm fördubblas livslängden fram till dess armeringskorrosion startar. Kostnaden för denna förändring är låg.
Det finns två aktuella förändringar i miljö och material som minskar livslängden med avseende på armeringskorrosion:
1 Den ökade koldioxidhalten hos atmosfären.
2 Den ökade användningen av mineraliska tillsatsmaterial som substitut för Portlandcement.
Båda dessa förändringar kan kompenseras för genom måttlig ökning av täckskiktets tjocklek vilket visas nedan.
Inverkan av atmosfärens ökade koldioxidhalt
Koldioxidhalten i atmosfären är i dag (2024) cirka 430 ppm, det vill säga 0,043 %. Den årliga ökningstakten är accelererande. Den är nu 2.5 ppm/år. Om ingen exceptionell förändring sker kommer alltså halten att vara cirka 455 ppm redan inom 10 år. År 1960 var halten enbart cirka 315 ppm och, år 1980 cirka 335 ppm.
Betong påverkas av atmosfärens koldioxid genom karbonatisering som innebär att kalciumrika föreningar som skapats vid cementets reaktion med vatten (hydratiseringen) övergår till kalciumkarbonat. Detta får två konsekvenser varav en är positiv och en negativ.
Positiv
Detta gäller för betong i normal ”inomhusmiljö” där armeringskorrosion är utesluten på grund av den låga fuktnivån hos inneluften.
Koldioxid som släpptes ut vid cementtillverkningen när kalkstenen upphettades (kalcinerades) i cementugnen återbinds snabbare. Processen är långsam men medför att på sikt kommer all koldioxid som släpptes ut vid kalcineringen att återigen bindas i betongen. Genom att luftens koldioxidhalt möjligen ökar även hos inneluften kommer denna process att påskyndas.
