Som projektör vill jag självklart ha stor tro till att det jobb jag gör är viktigt, Att sättet jag angriper mitt arbete på spelar stor roll för vilken nivå på brandskyddet hamnar på i byggnaderna jag projekterar. Och till viss del är det såklart också sant. En bristfälligt eller felaktigt projekterat brandskydd leder ju oftast i förlängningen till ett sämre brandskydd.
Men i slutändan ger mitt arbete, oavsett om jag genomför det felfritt, ingen garanti för att brandskyddet i byggnaden blir korrekt utfört. Anledningen till det är att det finns en mycket viktigare del i hur brandskyddet utformas, närmare bestämt kopplingen mellan projektering och utförande, och hur man löser brandskyddet i praktiken. Min uppfattning är att denna process många gånger får alldeles för lite fokus, både av entreprenörer och byggherrar, men också av oss brandprojektörer. Den här artikeln är en ansats till att försöka reda ut varför det ofta är så, och vad vi kan göra för att minimera risken att den projekterade och faktiska nivån på brandskyddet skiljer sig åt.
Byggprocessen så som den ser ut i Sverige idag är många gånger både komplex och föränderlig, och det gäller såklart inte bara delarna som avser brandskydd. Det är något som fascinerat mig ända sedan jag kom i kontakt med den för drygt tio år sedan och som jag sedan dess strävat efter att förstå och jobba utifrån. En sak jag lärt mig är att just brandskydd på många sätt hanteras annorlunda i den processen, och att det kan innebära både fördelar och nackdelar när det gäller hur man lyckas uppnå de krav som ställs på brandskyddet i byggnader.
Brandskyddskrav och byggprocessen
En av de saker jag gillar mest med mitt arbete är möjligheten att få följa hela byggprocessen. Just det är också något som jag har förstått efterhand är rätt så unikt för just brandprojektören. Få andra discipliner har möjligheten att få följa projekt ända från förprojektering till utförandekontroll och ibruktagande. Och särskilt inte med samma person i den rollen genom alla skeden.
Så även om det inte sker varje gång är det ändå detta som är den största fördelen för mig i min roll när det gäller att få ett korrekt utförande av brandskyddet, möjligheten att säkerställa att nivån inte ändrar sig under projektets gång och förståelsen för hur allt var tänkt från början.
Det är tyvärr också samtidigt en stor nackdel. Som brandprojektör föreskriver man nämligen inte detaljutförande utan i princip bara funktionskrav. Att omtolka detta i faktiskt utförande ligger sedan på övriga projektörer, byggherrar och entreprenörer. I de fall man byter projektör, eller om brandprojektören inte aktivt deltar i projektet, är därför risken väldigt stor för att man tappar information på vägen. Många gånger beror detta på att det inte är helt självklart vilken part som i olika skeden bär ansvaret för brandskyddet.
Ansvaret för utformningen av brandskyddet
När man väljer att titta på hur regelverket ser ut är grundfrågan kring just ansvaret väldigt enkel och kan stavas med ett ord; Byggherren. Det är vad som händer sen som kan bli lite komplicerat ibland. Det normala är att byggherren anlitar en brandkonsult för att säkerställa att den har den kompetens knuten till sig som krävs utifrån byggreglerna. Detta görs ofta tidigt för att undvika att man missar krav som har stor påverkan på utformning och kostnad och som annars kan dyka upp i fel skede. Många gånger är det alltså redan nu som brandkonsulten börjar föreskriva funktionskraven för brandskyddet, och därmed inleds också långa resan mot faktiskt utformning. För många andra discipliner, till exempel VVS, EL eller konstruktörer är denna väg mellan projektering och den som ska bygga relativt kort. Ofta skrivs en handling som sedan direkt tolkas av entreprenören. För brandskydd är det ofta mer komplicerat där funktionskraven först ska tolkas av andra projektörer och arbetas in i deras handlingar. Därefter tar ofta en total- eller generalentrepenör vid när man går in i byggskede och kraven förs då via detaljprojektering vidare ner till ytterligare underentreprenörer. Effekten av den längre kedjan kan ofta bli en sorts byggprocessens variant av viskleken, där ursprung och syftet bakom funktionskraven lätt kan gå förlorade eller tolkas annorlunda när man rör sig längre bort i processen.
Dessutom flyttas även ansvaret ofta på sig när en totalentreprenör kommer in och tar över rollen som byggherre.
En konsekvens av den långa kedjan av olika parter och det komplicerade ansvarsförhållandet är också att det många gånger blir mycket svårt att kräva ut ansvar om något skulle inträffa och man misstänker en brist i utförandet av brandskyddet.
Så om utförandet ska bli rätt är det en dålig utgångspunkt att anta att det sker på grund av rädsla för konsekvensen att göra fel, utan utgångspunkten bör var ambitionen och viljan att göra rätt och uppfylla sitt ansvar. Och hur gör man då om man vill att det ska blir rätt?
Läs hela artikeln i Bygg & teknik nr 5/21.
Artikelförfattare:
Mattias Arnqvist, FSD Göteborg AB
