Infallande strålning mot ett objekt på ett visst avstånd från flamman utgörs av summan av strålningen från flamman och strålningen från det varma brandgaslagret.
En fullt utvecklad, övertänd brand, är ofta utgångspunkten i bedömningen av konstruktioners brandmotstånd. Modellerna, framtagna för mindre rum, utgår ifrån att allt brännbart material i rummet brinner samtidigt, samt att det råder en likformig temperaturfördelning. Modellerna är försedda med vissa begränsningar gällande öppningar och rumsstorlek. Många byggnader har rumsvolymer som vida överstiger modellernas giltighetsområde och frågan är hur dessa ska hanteras? Ju större volym ett rum har desto mindre troligt är det att den gällande definitionen av övertänd brand kan användas för att karakterisera brandförloppet. I ett pågående forskningsprojekt, finansierat av Brandforsk, undersöks möjligheten till en riskbaserad dimensioneringsmetodik för bärande konstruktioner. Denna artikel beskriver arbetet att karakterisera brandförloppet i stora byggnader och hur byggnadens storlek påverkar detta. Resultat från tidigare delprojekt om hur risk och osäkerhet hanteras i nuvarande dimensioneringsmetodik har redovisats i bland annat Bygg & teknik nr 6/2013.
Artikelförfattare är Fredrik Nystedt, konsult vid Wuz risk consultancy AB och doktorand på avdelningen för brandteknik vid Lunds tekniska högskola.
