Den här artikeln behandlar sammanhang där det kan vara ekonomiskt lönsamt för fastighetsägare och brukare att investera i frivilligt ”extra brandskydd”, utöver det som krävs i bygglagstiftningen. Personrisker i verksamheter som industri eller handel är inget stort bekymmer i Sverige, där är både skador och dödsfall förknippade med bränder mycket få. Däremot är det i dessa verksamheter de allra största ekonomiska skadorna inträffar och konsekvensen för företag som drabbas blir ofta långvariga. Med extra brandskydd i form av till exempel släcksystem, brandcellsgränser eller mer brandhärdiga material, minskar brandriskerna generellt ju mer man implementerar. Men brandskydd är ofta kostsamt och ur ekonomisk synvinkel är det trots konsekvenserna inte nödvändigtvis ju mer desto bättre som gäller. Det handlar om att optimera skyddsnivån utifrån sina egna risker, först då det kan bli ekonomiskt lönsamt med extra brandskydd.

Genom Plan och Bygglagen (PBL) samt vidare Boverkets Byggregler (BBR) ställs myndighetskrav på att utforma byggnader med ett visst brandskydd. För byggnader med många våningsplan eller komplex utformning ställs höga krav på skydd mot bland annat brandspridning inom byggnad, skydd av bärverk, etc. vilket i praktiken även ger ett relativt högt egendomsskydd.
För mindre komplexa eller låga byggnader, ofta industribyggnader, lager eller handel, är det istället utrymning, räddningstjänstens insats och brandspridning till angränsande byggnader som prioriteras i regelverken. Få eller inga krav ställs på skydd av bärverk eller brandspridning inom byggnaden och egendomsskyddet i dessa byggnader är därför ofta på en mycket låg nivå.

Brand som storskada
Brand står för den största risken när det gäller storskador inom de flesta typer av handel- och industriverksamheter. Samtidigt slarvas det mycket med brandskydd inom handel och industrin i Sverige. Rekommendationsrapporter från så kallade riskbesiktningar eller försäkringsbesiktningar påpekar ofta brister i eller avsaknad av de allra självklaraste skydden. Statistik visar också att räddningstjänsten bara inom industrier fortfarande utför cirka 1000 insatser per år, eller cirka 3st/dag på grund av brand i byggnad, och för-säkringsbolagens skadebelopp till följd av brand ligger relativt konstant på cirka 4–5 miljarder kronor per år [1].
Den nivå av brandskydd som nås genom att enbart uppfylla myndighetskraven inom lager-, handels- och industribyggnader är alltså bevisligen inte tillräcklig ur ett egendomsskyddsperspektiv. Detta är ingenting nytt och utvecklingen mot ett robustare brandskydd inom industrin går långsamt. Det är därför relevant att ställa frågan: Varför in-vesteras inte mer i riskhantering och skadeförebyggande arbete generellt, eller brandskydd specifikt?
Forskning har visat att två faktorer spelar väldigt stor roll i hur benägna personer eller företag är att ta beslut om att investera i riskreduktion. De två faktorerna är Incitament och Förmågebedömning [2]. För att bättre förstå beslutsfattarnas dilemma är dessa faktorer nödvändiga att bryta ner ytterligare.

Ekonomiska incitament till att investera i riskhantering
Incitament till att investera kan vara många, men ekonomiska incitament visar sig föga förvånande vara de starkaste.
Två frågor som rör ekonomiska incitament är särskilt viktiga för beslutsfattare:

• Vilket konsekvenstak man har, det vill säga. hur stor kan den maximala skadan bli?
• Vilken blir återbetalningstiden för en eventuell investering?

Avseende konsekvenstak har man i studier dels utgått ifrån ytterligheten att det finns en mycket hög av kon-sekvenstak, vilket visar sig ge en väsentlig ökning i investeringar i riskreduktion. Motsatsen, ett lågt konsekvenstak, leder istället till en väsentligt minskad vilja till att investera i riskreduktion. Detta logiska resonemang kan kopplas samman med det faktum att beslutsfattare inom industrin många gånger inte fullt ut vet om eller förstår vilka konsekvenserna kan bli vid till exempel översvämning, strömavbrott eller brand i verksamheten. Okunskapen leder ofta till en under-skattning av dessa risker och om man underskattar en risk eller en konsekvens har man skapat sig ett falskt konsekvenstak och därmed fått ett minskat incitament till att skaffa ”extra skydd”.
Den andra delen, återbetalningstiden, är en självklar faktor att ta hänsyn till inom Industrin eller handeln. När det gäller återbetalningstider för produktionsrelaterad utrustning går det också ofta, åtminstone översiktligt, att uppskatta denna utifrån ökad effektivitet, ökad produktionstakt, bättre marginaler, etc.
För skadeförebyggande skydd är det dock betydligt svårare eftersom det inte finns något initialt värde att jämföra med. Man vet inte, vare sig innan eller efter investeringen, hur många skador som kan förväntas och ännu mindre vad de hade kostat. Även om beslutsfattare vet att ett visst skydd till viss grad sänker risken är det därmed, på grund av svårigheterna att kvantifiera riskreduktionen, troligen vanligt att investeringen enbart ses som en kostnad. Incitamentet är därmed kraftigt reducerat och investeringen kommer ofta att förskjutas eller kanske helt utebli.

Rätt kompetens hos beslutsfattarna
Den andra faktorn utöver incitament är alltså förmågebedömning, vilket också visat sig spela ännu större roll för beslutsfattandet. I detta innefattas beslutsfattarens upplevda förmåga att påverka risken. Det kända exemplet; Biltrafik versus Flygtrafik kan delvis illustrera detta. Trots att statistiken visar att det är många gånger mer sannolikt att omkomma i en bilolycka än i en flygplansolycka, så underskattas riskerna med bilkörning medan det är omvänt med flygresor. Detta eftersom vi upplever att vi kan påverka risken mycket mer själv i vår bil än som passagerare i ett flygplan. Underskattningen leder till att vi generellt är beredda att slarva ganska friskt med skadeförebyggande rutiner vid vår bilkörning (vi kör för fort, tittar på telefon vid körning, chansar vid om-körningar, etc.). Paralleller kan alltså dras till företags upplevda möjligheter att själva påverka risken för brand eller ännu viktigare konsekvenserna av en brand. Har man inte upplevt en brandskada i sin verksamhet kan uppfattningen snabbt bli att man redan gör alldeles tillräckligt.
Det är dock viktigt att skilja mellan upplevd kunskap och faktisk kunskap. Fallstudier visar att desto mer faktisk kunskap beslutsfattare har om sina risker, hur olika scenarier kan uppstå och motverkas, etc. desto mer visar det sig att man investerar i riskreducerande skydd [2].
Att man blir hemmablind i sin egen industri, att det aldrig inträffat någon brand förut, att man upplever sig redan ha tillräckligt bra kontroll på sina brandrisker, etc. kan därmed vara ett ytterligare svar på frågan varför beslutsfattare väljer att inte investera mer i skadeförebyggande skydd.

Så hur ska man hitta rätt nivå?
Det går alltså att hitta troliga förklaringar på varför brandskyddet ofta är för lågt i dessa typer av byggnader eller verksamheter. Samtidigt vare sig vill eller bör ingen investera i processer eller tekniska skyddssystem som inte kan motiveras. Det blir tydligt att en gemensam faktor är nödvändig för att hantera samtliga problemställningar ovan, nämligen ökad kunskap. Endast genom bättre kunskap om sina risker, vilka olika konsekvenstak man har, hur återbetalningstider kan uppskattas och på vilka sätt riskerna bäst kan förebyggas går det att optimera investeringar i riskreduktion.
De ekonomiska incitamenten finns där, men kan ibland vara svåra att se. Direkta skador i form av egendomsskador eller avbrott i verksamheten täcks till viss del av försäkringen, men bland annat självrisken kommer ändå alltid att medföra kostnader. Dessutom tillkommer alltid indirekta kostnader till följd av avbrottet som till exempel förlorat kundförtroende, försämrat renomé, tappade marknadsandelar, etc. Ett första steg blir därmed att helt enkelt inse att självrisken inte är ditt konsekvenstak, utan att en skada kan bli allvarlig för din verksamhet trots att det finns en egendoms- och avbrottsförsäkring.
Nästa steg för att höja kunskapen kring de olika konsekvenstaken är att analysera möjliga olycksscenarier. Beroende på vilken kompetens och organisation som finns internt kan extern hjälp ofta erfordras. Tillsyner från räddningstjänsten eller slutbesiktningar av brandkonsulter i byggprocessen är en typ av extern input. Men dessa syftar till att säkerställa en tolerabel nivå när det gäller primärt personskydd och har inte till uppgift att peka på åtgärder som kan reducera konsekvenser för egendoms- eller avbrottsskador. Dessa typer av brandbesiktningar behöver därmed kompletteras med översiktliga riskbesiktningar, avbrottsanalyser eller sårbarhetsutredningar, som fokuserar på vilka ekonomiska konsekvenser som kan uppstå. Om de sedan presenteras tydligt för företagets beslutsfattare blir incitamenten för att åtgärda direkta brister eller installera extra skydd ofta uppenbara. Ett minst lika viktigt syfte med dessa utredningar, som att hitta direkta punkter att förbättra, är då också att skapa en ökad förståelse för risker och konsekvenser hos beslutsfattarna. Med bättre förståelse är det mindre troligt att risker underskattas, vilket vidare leder till tydligare incitament för att investera i riskreduktion.

Går det att räkna på återbetalningstid för riskhantering?
Att uppskatta återbetalningstiden för enstaka investeringar, är som nämnts svårt och troligen till och med något man får acceptera att det inte en går att göra. Men kanske räcker det ändå med att bättre förstå sambanden mellan utgifter för extra skydd och utgifter för skador eller försäkringsskydd. Alla företag har en årlig kostnad som är relaterad till risker och riskhantering på något sätt. Ett samlat begrepp för verksamhetens totala kostnader för riskhantering är ”Total Cost of Risk” (TCR). I detta begrepp innefattas fyra olika kostnadsbärare:

Säkerhetsorganisation: Här ingår alla kostnader förknippade med personal/organisation som på något sätt arbetar med säkerhet. Exempel på sådana kostnader är lönekostnader, utbildningskostnader, licenskostnader, etc. Här ingår också kostnader för extern personal, till exempel konsulter som utför inspektioner, riskbesiktningar, löpande säkerhetsarbete eller särskilda projekt.
Tekniskt skydd: Investeringar i tekniska skyddssystem såsom larm, släcksystem, kontrollfunktioner, brandskydd i konstruktioner, övervakningar, skalskydd, etc. ingår i denna kategori.
Skador: Här summeras utgifter för olika skador eller oförutsedda händelser som genererar en kostnad. Dessa kan dels vara direkta egendomsskador på varor, maskinerier, inventarier eller byggnader, men är också kostnader genererade av avbrott i verksamheten.
Försäkringar: Försäkringarnas del i detta är givetvis att hindra att kostnaden vid skada blir för hög. Förenklat är kostnaderna förknippat med försäkringar detsamma som försäkringspremierna som betalas in varje år.
I exemplet i tabellen figur 6 har företag A valt att investera mycket på en skadeförebyggande organisation såväl som på tekniska skyddssystem. Detta har över åren lett till få eller små skador och bra försäkringsvillkor. Trots att Företag B beslutat att bara investera hälften av summorna i organisation och skyddssystem blir deras Total Cost of Risk högre än företag A’s, då såväl skador som försäkringsutgifter med åren ökat till följd av dessa beslut.
Det finns tyvärr ingen vetenskaplig formel för att bedöma hur stora investeringar som krävs för att minimera skador och försäkringskostnader på så sätt att TCR optimeras. Men då säkerhetsorganisation och tekniska system syftar till att minska skador och till viss del försäkringskostnaderna bör mätningar och jämförelser göras över lång tid. Förenklat kan sägas att om 1 MSEK som årligen investeras i organisation och tekniska system under tio år, före-bygger skador, minskar konsekvenser av skador samt reducerar försäkrings-premier för totalt 11 MSEK under dessa år, så har TCR, och återbetalningstiden, ett positivt resultat.

Hur vet man om man gör tillräckligt?
För att veta om man behöver ta ett steg extra behöver man först veta var man står idag. Trappan under visar 5 olika nivåer på risk management man kan ta till hjälp för att identifiera sin nuvarande nivå:

1. Brand- och skadeförebyggande skydd är i princip det som beslutades vid byggnationen av anläggningen och baseras därmed på krav i Boverkets Byggregler (BBR).
2. Utöver punkten ovan kan eventuellt riskutredning rörande hanteringen av brandfarlig vara ha utförts samt synpunkter från räddningstjänstens tillsyner inkommit.
3. Riskbesiktningar för hela anläggningen utförs löpande (1–3-års intervall) av risk management konsult, försäkringsbolagens risk-ingenjörer eller motsvarande extern kompetens.
4. Rutiner finns för till exempel övningar eller utformning av av-brottsanalyser, nödlägesplaner, kris-hantering, etc.
5. En intern Guideline/Standard finns för vilket brandskydd och skadeförebyggande skydd eller analyser som skall finnas och utföras på alla anläggningar i företaget.

Hur långt på stegen man bör nå behöver analyseras för varje verksamhet. I mindre verksamheter är det troligen inte relevant att nå steg 5. Å andra sidan är det för industrier och liknande verksamheter i princip aldrig tillräckligt att stanna innan steg 3. Det är dock väldigt vanligt att företag inte kommer längre än till punkt 1 eller möjligen 2.
Värt att reflektera över då är vilket avbrotts- eller egendomsskydd ens anläggning eller verksamhet har vid det skedet. För att minimera sannolikheten för uppkomst av brand eller verksamhetens fortlevnad efter en brand behöver helt andra aspekter än de som beaktas i Boverkets Byggregler också tas hänsyn till. Då kan frågor som materialval i isolering, extra brandcellsgränser kring produktionskritisk utrustning, punktskydd av försörjningssystem eller viktiga maskiner, sprinkler över vitala lager eller produktionsytor, utökat brandlarm, m.m, m.m. vara nödvändiga. Avseende sannolikheten för uppkomst av brand tas vid steg 1 och 2 mycket liten hänsyn till alla de möjliga tändkällor som flyttas in i lokalerna och fortsätter uppkomma och förändras långt efter det att slutbesiktningen är gjord. För att skapa möjlighet till rätt beslutsfattande kring skydd relaterat till dessa punkter behöver oftast minst nivå 3 ovan uppnås.
Brandkonsulter kan definitivt bli bättre på att bidra med incitament eller påverka företagets möjlighet till förmågebedömning för att få till extra brandskydd redan vid projekteringsfasen. Men för att beslut om investeringen verkligen skall fattas i dessa skeden behöver också rätt beslutsfattare från verksamheten finnas med i byggskedet. I annat fall måste andra tillfällen och forum skapas där brand-/riskkonsulten kan ge beslutsfattaren rätt beslutsunderlag.

Vilka beslutsfattare eller företag kan man lära av?
Vilka har kommit längst eller är bäst när det gäller att optimera sina investeringar i skadeförebyggande skydd? Ett generellt svar på grupp av företag som är bäst är de företag som själva har upplevt en större brand eller skada. I dessa verksamheter finns dels en respekt för att det verkligen kan hända och för hur snabbt det går. Dels finns där en kunskap kring vilka konsekvenserna verkligen kan bli, både i form av egendomsskador, avbrott och marknadspåverkan. De har dessutom en viktig erfarenhet kring hur man kan hantera en storskada, både innan, under och efter skadan. Resultatet behöver dock inte ha blivit katastrofalt, det kan ha visat sig att man som verksamhet eller koncern klarade av en storskada väldigt bra, till exempel genom att flytta produktionen till annan anläggning i koncernen, hyra tillfälliga lokaler eller liknande. Det viktiga är att man med sina kunskaper kunnat skräddarsy och optimera investeringarna utifrån sin egen riskbild.
Att finnas med i forum eller skapa andra kontaktvägar för att få ta del av lärdomar från redan inträffade skador hos liknande företag är därför vitalt.
Det mer specifika svaret på vilken typ av företag eller industri som är bäst är svårare att säga. Olja/gas-industrin är otvivelaktigt de som har högst teknisk skyddsnivå och som kommit längst avseende företagskulturer, lärande organisationer och ledningsgehör för riskfrågor. Denna industrigren har dock genom historien haft ”obegränsat” med resurser för skadeförebyggande skydd och huruvida de varit bäst på att optimera skyddsnivåer eller helt enkelt haft möjlighet att vara överskyddade, kan diskuteras.
Storindustrin eller globala koncerner med egna risk managers eller motsvarande kompetenser har hur som helst givetvis en större möjlighet att förstå behov bättre och bättre kunna optimera investeringar tillsammans med sin organisations beslutsfattare.

Och vad är då slutsatsen?
Så vad är då svaret på frågan i artikelns rubrik; Kan extra brandskydd bli ekonomiskt lönsamt?
Klart är att våra stora globala svenska industriföretag vet att för att minska den totala riskkostnaden är det nödvändigt att investera i extra brandskydd, utöver det som krävs i bygglagstiftningen. Där investeras löpande i olika sannolikhetsreducerande eller konsekvensreducerande skydd till följd av egna förhöjda ambitionsnivåer. Men även för mindre verksamheter finns det flera faktorer som pekar på att det är ekonomiskt lönsamt att installera i frivilligt extra brandskydd. Brandskador blir generellt stora, antalet bränder inom industrier, lager och handel är fortfarande många varje år och myndighetskrav på brandskydd som rör egendomsskydd i dessa typer av byggnader är låga. När beslutsfattare ständigt gör stora ansträngningar på andra plan i en verksamhet för att öka lönsamheter, varför då inte också inom brand- och katastrofskydd. Särskilt då insatsen primärt endast handlar om att skaffa sig bättre kunskap inom området.

Referenser
[1] MSB Statistikdatabas, https://ida.msb.se/ida2#page=a0087
[2] Incitament för investering i riskreduktion, Josefin Lindström, LTH, Report 5041, Lund 2017

Läs mer:
1. www.bengtdahlgren.se/bdabservice/brand-risk/risk/risk-management-for-foretag
2. www.msb.se/Sok/?query=kontinuitetsplanering

Artikelförfattare:
Kim Wikberg, Nils Olsson och Lars Strömdahl

Artikel ur Bygg & teknik nr 6/18.