I dagsläget finns möjlighet att dimensionera bärande konstruktioners bärförmåga vid brand efter två olika huvudprinciper enligt eurokoder och Boverkets tillämpningsföreskrifter (EKS). I den första principen beskrivs temperaturexponeringen vid en brand genom en standardiserad temperatur/tid kurva som benämns standardbrandkurva (ISO 834). Detta dimensioneringssätt benämns dimensionering enligt klassificering. Konstruktionen dimensioneras och utformas så att den under en given tidsperiod uppfyller kraven på brandteknisk klass för byggnadsdelar, vilket kopplas till en standardbrandpåverkan (R 30, R 60, R 90 etcetera). Detta görs vanligtvis vid en standardprovning, men kan också utföras genom beräkning eller en kombination av provning och beräkning. Dimensionering enligt klassificering är den vanligast förekommande metoden för att dimensionera bärförmåga vid brand i dagsläget.
I den andra principen beskrivs temperaturexponeringen vid en brand genom en funktion av de förutsättningar som finns i den specifika byggnad som studeras. En brand i en byggnad är en funktion av en mängd olika egenskaper som till exempel mängden brännbart material i byggnaden och ventilationsförhållandena. Detta dimensioneringssätt benämns modell av naturligt brandförlopp. Dimensionering genom modell av naturligt brandförlopp medför att brandskyddet kan anpassas på ett mer nyanserat sätt till verkliga förhållanden i en byggnad. Detta medför även att de funktionskrav som ställs på bärverket i vissa fall kan uppnås till en lägre kostnad än vid dimensionering enligt klassificering.
Denna artikel utgör en kort beskrivning av vad modell av naturligt brandförlopp innebär samt hur dimensionering enligt modell av naturligt brandförlopp kan genomföras. Artikeln belyser även vilka för- och nackdelar som finns med att dimensionera enligt modell av naturligt brandförlopp.
Artikelförfattare är Wilhelm Sunesson och Lisa Broberg, WSP Brand & Risk.
