Artikelförfattare: Nils Johansson, Lunds universitet, Björn Källander, WoodHoolz Consult AB, Robert McNamee, Rise/Linnéuniversitetet, Axel Mossberg, Bengt Dahlgren, Fire Research och Konrad Wilkens, Lunds universitet
I juli 2025 inträffade en brand i ett flerbostadshus i Upplands-Bro. Branden uppmärksammades eftersom den spred sig utvändigt längs byggnadens brandskyddsimpregnerade träfasad. I den efterföljande brandutredningen [1] bedömdes brandspridningen ha varit snabbare än vad som kunde förväntas utifrån bygglagstiftningens krav, lagen om skydd mot olyckor och samhällets förväntningar på brandsäkerhet. Det har nu utförts tester av fasaden för att utreda huruvida brandklassen uppfyller gällande kravnivåer eller inte.
Trä används allt oftare som fasadmaterial, även i högre byggnader. För att uppfylla brandkraven behandlas träfasader därför i många fall med brandskyddsimpregnering. En central fråga är då hur länge denna behandling behåller sin brandtekniska funktion när fasaden utsätts för sol, regn och annan naturlig väderpåverkan.
Beständigheten verifieras normalt enligt standarden EN 16755 med tilläggsklassen EXT för utvändiga produkter, där materialets brandegenskaper jämförs före och efter naturlig eller accelererad åldring. Under senare år har dock kopplingen till långtidsegenskaper hos fasader utsatta för verklig åldring ifrågasatts. Kritiken gäller bland annat om den accelererade åldringen är tillräckligt krävande och hur väl resultat från provningar i mindre skala i konkalorimetern kan användas vid denna sorts utvärdering av åldring hos ytskiktsmaterial för fasader. När det gäller utvärderingsmetoden i EN 16755 har RISE gjort ett aktivt ställningstagande och slutat använda konkalorimetern vid dessa utvärderingar, nu används endast SBI tester [2]. Frågan kring kopplingen mellan accelererad och verklig åldring är mer komplicerad. En uppskattning av materialets livslängd ingår inte i standarden och under de senaste åren har det visat sig att de definierade procedurerna för accelererad åldring av materialet i EN 16755 inte är tillräckligt krävande [3] [4] [5]. Enligt standarden ska det finnas dokumenterade underhållsanvisningar från tillverkaren.
Beständigheten är viktig både för att säkerställa brandskyddet i byggnader över tid och för förtroendet för brandskyddat trä som en säker fasadlösning. Frågan fick ytterligare aktualitet efter branden i Upplands-Bro, där relativt omfattande brandspridning skedde via en brandskyddsimpregnerad träfasad, som då endast hade varit utsatt för naturlig väderexponering i omkring tre år.
I ett nyligen avslutat projekt finansierat av Brandforsk [6] användes material från den branddrabbade byggnaden för att undersöka möjligheten att bedöma statusen hos brandskyddsbehandlingar på befintliga fasader. Brandprovningar i konkalorimeter och enligt Single Burning Item (SBI) visade tydliga skillnader mellan material som hade varit skyddat mot direkt väderexponering och material som hade utsatts för sol och regn.
Resultat från provningar i mindre skala kan dock inte direkt översättas till hur ett system beter sig i större skala vid brand. Enligt svenska byggregler kan brännbara fasader i högre byggnader accepteras om fasadsystemets brandegenskaper verifieras genom provning enligt SP FIRE 105 där ett 6 x 4 meter stort fasadsystem exponeras för en föreskriven brandexponering. För att bedöma om en naturligt åldrad fasad fortfarande uppfyller motsvarande säkerhetsnivå krävs därför provning av ett sådant system.
Mot denna bakgrund genomfördes två SP FIRE 105-provningar med fasadpanel från den branddrabbade byggnaden i Upplands-Bro. Syftet var att undersöka om ett fasadsystem med brandskyddsimpregnerad träpanel, där systemet tidigare verifierats enligt SP FIRE 105 och panelens beständighet provats och godkänts med accelererad åldring enligt EN 16755 EXT, fortfarande uppfyller de brandtekniska kraven efter tre års naturlig väderexponering.
