Tomträttsinstitutet infördes i början av 1900-talet och var då ämnad som en övergångsform. Mark skulle upplåtas under tomträtt för egnahemsbebyggelse. Efter hand skulle marken säljas och därigenom skulle fastighetsägaren åtnjuta markvärdestegringen. Nya områden kunde därefter upplåtas och processen som slutade i markförsäljning upprepas. Tomträttsavtalen började dock användas också för andra ändamål än enskilda villabostäder. Markförsäljningen kom inte heller till stånd på sätt som ursprungligen var tänkt. Det hela utmynnade i att tomträtten inte längre uppfattades som en övergångsform till en kommande äganderätt utan som en slutgiltig reglering vid enskild bebyggelse av mark i allmän ägo.
När en översyn av lagstiftningen initierades runt år 1950 var det därför av grundläggande betydelse att rättsligt söka
trygga tomträttshavarens ställning samtidigt som tomträttsupplåtarens intressen tillvaratogs. Särskilt angeläget för fastighetsägare var det att få tillgodogöra sig inträdd markvärdestegring och vid behov förfoga över den upplåtna marken för annat allmännyttigt ändamål. Upplåtaren tillgodogör sig värdeökningen av marken under pågående avtal genom att öka avgälden. Det särskilt lagstadgade förfarandet med avgäld kommenteras inte ytterligare i denna artikel.
Uppsägning av tomträtt regleras i jordabalkens 13 kapitel. Där framgår bland annat följande. Tomträttsavtal får endast sägas upp av fastighetsägaren och kan bringas att upphöra endast vid utgången av vissa tidsperioder. Om inte längre tid
överenskommits, utgör den första perioden sextio år, räknat från upplåtelsen eller den senare dag som angivits i upplåtelsehandlingen. Varje period därefter är fyrtio år från utgången av närmast föregående period. Om tomträtt upplåts väsentligen för annat ändamål än bostadsbebyggelse, får överenskommelse träffas om kortare tidsperioder; dock aldrig kortare än tjugo år. Uppsägning ska ske minst två år före avtalsperiodens utgång, om inte längre uppsägningstid har överenskommits, dock är uppsägning som sker tidigare än fem år före periodens utgång utan verkan. Uppsägning får endast ske ”om det är av vikt för ägaren att fastigheten användes för bebyggelse av annan art eller eljest på annat sätt än tidigare”. I förarbeten sägs följande om detta. Uppsägningsrätt bör föreligga, omfastighetsägaren har behov av att för egen räkning använda fastigheten för något ändamål, för vars tillgodoseende expropriation kan medges, till exempel för trafikled eller allmän byggnad. Detsamma bör gälla om fastigheten behöver tas i anspråk för annat ändamål, som kan utgöra grund för tvångsförvärv, till exempel när fastighetsägaren behöver få besittning över marken för genomförande av detaljplan. En omständighet som inte bör föranleda att uppsägning tillåts är när behovet utan större olägenhet kan tillgodoses på annat sätt. I förarbetena uttalas också att omständigheten att en fastighetsägare skulle vilja byta ut en tomträttshavare mot en annan aldrig kan berättiga en uppsägning av tomträtten. Inte heller det förhållandet att det skulle vara ekonomiskt fördelaktigt för fastighetsägaren att sälja fastigheten eller överta en på fastigheten bedriven verksamhet anses utgöra tillräcklig anledning för uppsägning. Det är vidare tänkbart att fastighetsägarens intresse i vissa fall kan tillgodoses utan att uppsägning tillgrips. Till exempel genom överenskommelse om jämkning i avtalets bestämmelser om ändamålet med upplåtelsen eller om fastighetens användning och bebyggelse.
Det är sparsamt med avgöranden från domstol där uppsägning av tomträtt har prövats. Formalia och begränsningar medför att uppsägningssituationer är relativt ovanliga, jämfört med andra nyttjanderättsformer. En anledning är de långa avtalsperioderna på som lägst 20 år. En annan är att uppsägningsmöjlighet endast tillfaller fastighetsägaren som dessutom är begränsad i sina val av vilka grunder för uppsägning som kan användas. En tredje är att tomträtt som huvudregel endast får upplåtas i en fastighet som tillhör staten eller en kommun eller som annars är i allmän ägo. Sammantaget saknas därför i stor utsträckning avgöranden från högre domstolsinstans över hur uppsägningar i olika situationer kan komma att bedömas. För många tomträttsinnehavare skulle uppsägning av tomträttsavtal kunna medföra stora konsekvenser i form av förlust av garagebyggnader eller andra för tomträttsinnehavaren viktiga anläggningar som byggts på tomträttsmark. Det kan tänkas att flertalet av dem skulle vilja behålla tomträtten eller köpa loss fastigheten med äganderätt. Om tidsperioden, under vilken uppsägning kan göras, nalkas och tomträtten är belägen i ett för fastighetsägaren attraktivt utvecklingsområde kan en uppsägning ligga i farans riktning. Som tomtttsinnehavare kan det då finnas skäl att, i god tid innan, fundera över hur en eventuell framtida uppsägning ska hanteras.
Eftersom det i lagstiftningen uppställs krav på att det ska vara ”av vikt för ägaren att fastigheten användes för bebyggelse av annan art eller eljest på annat sätt än tidigare” kan det tänkas att uppsägningar som görs inte alltid uppfyller lagens krav för att få bestå. Som tidigare sagts var det i lagstiftningsarbetet särskilt angeläget att
trygga fastighetsägarens möjligheter att få tillgodogöra sig inträdd markvärdestegring och vid behov förfoga över den upplåtna marken för annat allmännyttigt ändamål. Likaså anges i förarbetena att omständighet som inte bör föranleda att uppsägning tillåts är när behovet utan större olägenhet kan tillgodoses på annat sätt. Sammantaget leder detta till följande slutsats. En tomträttsinnehavare som har viljan och förmågan att dels erbjuda fastighetsägaren dennes markvärdestegring dels utveckla fastigheten för annat allmännyttigt ändamål, i enlighet med ägarens planer, kan tänkas löpa mindre risk för att drabbas av uppsägning. En sådan innehavare kan också tänkas ha bättre möjligheter till en framgångsrik klandertalan om tomträtten trots allt skulle sägas upp.
