Artikelförfattare: Johnny Kellner, Energi- och klimatstrateg

Industrin, politiker, kommuner, bygg- och energisektorn måste hantera miljö- och energifrågorna betydligt effektivare, klokare och med större kunskaper för att bli hållbarare. Totalt genererar byggsektorn cirka 20 procent av utsläppen av växthusgaser. Byggsektorn har som stora beställare ett betydande ansvar att ställa precisa hållbarhetskrav. Arbetet med detta pågår bland annat hos branschorganisationen Byggföretagen genom dess omfattande färdplansarbete. Vi måste vara medvetna och acceptera att allt byggande och tillverkning alltid medför utsläpp av växthusgaser, naturlagarna går inte att runda.

Samtidigt är det också nödvändigt med större industriella satsningar för att minska andelen växthusgaser till exempel hos energibolagen och inte minst inom den tunga industrin såsom LKAB och Cementa. Även här är det helt nödvändigt att byggsektorn som stora kunder ställer specifika miljö- och hållbarhetskrav. Det är också viktigt att det inte sker en naiv politisk styrning eller någon form av emotionella föreställningar som ej baseras på vetenskap, riskanalys och ekonomi.

Det finns en naiv politisk uppfattning och övertro att kunna lagra koldioxid i borrhål i jordskorpan

CCS-teknik (Carbon Capture and Storage) är ett exempel på där det i dag finns en aningslös politisk övertro för en tveksam teknik där man ställer stora förhoppningar att kunna fånga in och lagra (deponera) koldioxid (CO₂) i borrhål i jordskorpan från industrier med stora fossila utsläpp av växthusgaser. Märkligt nog finns denna naiva övertro även hos FN:s klimatpanel men också inom delar av EU. Snart 20 år efter det att CCS-tekniken lanserades är resultaten magra och ifrågasatta även ur långsiktig hållbarhetssynpunkt. CCS kan möjligtvis utgöra en temporär åtgärd men det löser inte grundproblemet med fortsatt utsläpp av oönskade växthusgaser. CCS-lagring av CO2 är en övergångslösning som kommer att kräva stora ekonomiska- och energiresurser. Det finns snare en risk att det kan få en motsatt effekt, med i stället en fortsatt användning av fossila bränslen. I dag är det få röster som vågar ifrågasätta ifall CCS är rätt väg att gå.

Ett exempel på den aningslösa optimismen till CCS-tekniken har påtalats bland annat av EU-parlamentarikern Pär Holmgren. Det finns ett löfte från regeringen att bidra med 3 miljarder för ett enskilt sopförbränningsprojekt med en osäker och dyr CCS-teknik. De båda delägarna Fortum och Oslo stad förväntas finansiera projektet med ytterligare 3,7 miljarder. Kostnaden per flytande ton CO₂, som man deponerar ner i borrhål i jordskorpan, är hög och beräknas till cirka fem gånger högre än dagens europeiska utsläppshandel med genomsnittspriset för 2020 på cirka 26-27 EUR per ton CO2, där utsläppsrättspriset ändå har stigit kraftigt under senare år. Norges regering har också föreslagit att mångmiljardbelopp ska satsas på storskaliga projekt för infångning och lagring genom CCS-teknik. Beslutet kan komma att påverka Sverige eftersom det kan innebära att stora svenska utsläppsindustrier erbjuds att deponera infångad CO₂ i norska anläggningar. Detta innefattar även kolkondenskraftverk i länder på kontinenten. Vid förbränning vid kolkondens utgör andelen växthusgaser hela 90 procent. Koldioxiden måste skiljas ut, vilket kommer att kräva mycket stora mängder kvalificerad energi. För Sveriges vidkommande härrör en stor del av utsläppen av koldioxid från stål- och cementtillverkning.

Lagring av koldioxid i tomma borrhål i Nordsjön är en genialisk norsk affärsidé

Att fånga in och lagra koldioxid med CCS-teknik och transportera dessa med tankbåt till norska tomma oljeborrhål är i sig en genialisk norsk affärsidé. Först utvinner de olja och gas med de konsekvenser det historiskt har fört med sig med stora utsläpp av växthusgaser. Sedan säljer de in CCS-tekniken för dyra pengar så att länder kan utnyttja de tomma borrhålen till att deponera sin koldioxid. CCS har kritiserats för att tekniken riskerar att användas som en förevändning till att fortsätta att använda fossila bränslen. Vad stimulerar och motiverar industrin till att sluta utnyttja kol, gas och olja när CCS-teknik delvis kan balansera industrins CO₂-utsläpp? Koldioxidlagring får med andra ord inte utnyttjas för att fortsätta med fossila utsläpp av koldioxid.

Bio-CCS kan vara en framkomlig väg för Sverige

En intressantare framtida utveckling av CCS som snarare bör prioriteras är att det i den svenska budgetpropositionen anslås så kallad bio-CCS med 50 miljoner för 2022 och 200 miljoner för 2023.

Som ett av de första bolagen i världen har Stockholm Exergi i Värtaverket i Stockholm tagit fram ett scenario i form av ett pilotprojekt för att visa att det är möjligt att gå från minskade CO₂-utsläpp till minusutsläpp. Stockholm Exergis anläggning innebär att man lagrar CO₂ från biobränslen från ett biokraftverk och på detta sätt går det att uppnå minus utsläpp av koldioxid. Sverige har en stor potential för bio-CCS då de befintliga utsläppen av biogen koldioxid är stora. Stockholm Exergis beräkningar visar att det finns potential att fånga in 800 000 ton CO₂ per år vid biokraftvärmeverket i Värtan. Potentialen för Stockholm kan vara så stor som två miljoner ton CO₂ per år, vilket är ungefär dubbelt så mycket som utsläppen av koldioxid från Stockholms samlade biltrafik.

Prioritera och finansiera rätt åtgärd i rätt ordning där det ger största möjliga klimatnytta

Trots hittills alla mer eller mindre misslyckade försök till internationella klimatavtal är klimatförändringarna ett allvarligt hot för vår planets befolkning, ett hot som långsamt smyger på oss. Det är därför viktigt att prioritera och finansiera rätt åtgärd i rätt ordning där det ger största möjliga klimatnytta och inte falla in i naiva politiskt populistiska åtgärder som till och med kan få motsatt effekt där inte utsläppen av växthusgaser från fossila bränslen minskar. Hållbarhets- och miljöfrågorna måste prioriteras utan populistisk framtoning. Modeord som till exempel klimatpositiv, klimatneutral, klimatvänlig som ofta missbrukas, ofta i god tro, måste alltid kunna styrkas och verifieras med uppnådd minskning uttryckt i siffror i ton CO₂ enligt vedertagen standard. Det finns med andra ord inga genvägar. Det är viktigt att inte låsa fast sig vid dyra tekniker som lagrar CO₂ från fossila bränslen där CCS-tekniken enbart kan betraktas som en dyr temporär åtgärd, som inte är långsiktigt hållbar. Fortfarande gäller att utsläppen av CO₂ från fossila bränslen snarast måste upphöra helt och inte enbart pausas genom CCS-lagring. Har planeten inte fått nog av ”avfall” som vi deponerar på vår planet?

Artikeln är publicerad i Bygg & teknik 6/2020.