Du är här: Hem / BRAND / Standardbrandkurvan – En pigg 103-åring?
Standardbrandkurvan – En pigg 103-åring?
Figur 1: Standardbrandkurvan som representerar en fullt utvecklad brand [2].
Standardbrandkurvan är den dominerande temperaturutvecklingskurvan som används vid dimensionering av brandskyddet för konstruktioner. Den definierades från början utan en genomtänkt koppling till riktiga bränder. Här följer en resumé över dess historia och utvecklingen av alternativa tillvägagångssätt. Trots att man kan ifrågasätta standardbrandkurvans validitet anser vi att den är bra men det är viktigt att man vet vad den representerar och vad det finns för alternativ.
Denna artikel kan ses som en fristående uppföljning på förra årets artikel ”Brandmotstånd vid naturliga bränder – Brandproverna i Epernon” i Bygg & teknik [1] där vi nu fördjupar oss mer i standardbrandkurvans historia och alternativ.
Standardbrandkurvan
Standardbrandkurvan är den specificerade temperaturutveckling som många av våra avskiljande och/eller lastbärande byggnadsdelar designas för att klara under olika lång tid vid fullt utvecklade bränder. När en byggnadsdel visats kunna bibehålla sin funktion när den utsätts för denna standardiserade uppvärmning anses den ha ett visst brandmotstånd. Brandmotståndet delas in i olika klasser där de vanligast är R (bärförmåga), E (integritet/täthet) och I (isoleringsförmåga). Exempelvis säger våra byggregler att en lägenhet ska vara en egen brandcell vilket betyder att den ska klara att stänga inne en standardbrand i 60 minuter. I det fallet tillämpas klassen EI 60 viket betyder att lägenheten inte får sprida branden vidare genom öppningar (E-kravet) eller genom att den oexponerade sidan på lägenhetens omslutning blir för varm (I-kravet). I figur 1 illustreras den definierade temperaturutvecklingen, standardbrandkurvan.
Vid brandmotståndsprovning exponeras provobjektet som till exempel kan vara en vägg, dörr eller fönster för standardbranden med hjälp av en brandprovningsugn, se ett exempel i figur2. I denna artikel fokuserar vi på den definierade temperaturutvecklingen vid dessa provningar. En annan viktig parameter som också påverkar resultatet är trycket i ugnen där grundstandarden definierar att det neutrala tryckplanet ska vara 500 mm från nederkant på provföremålet när man provar vertikala konstruktioner. Nedanför denna nivå sugs det in luft i ugnen och ovanför trycks det ut varma gaser om det uppstår öppningar i konstruktionen. Detta motsvarar vad som händer i riktiga övertända rum efter den inledande brandtillväxten.
Läs hela artikeln i Bygg & teknik 5/21.
Artikelförfattare: Robert McNamee, Brandteknik, RISE Kai Ödeen, KTH
