Artikelförfattare: Joel Pälvärinne, Advokatfirman Victor Göteborg
Föreningen Byggandets Kontraktskommittés (BKK)¹ besked i juni om att nya standardavtal inte kommer att lanseras under 2025 överraskade nog inte så många. BKK:s revideringsarbete av AB 04 och ABT 06 inleddes våren 2016. Några år senare meddelades en förhoppning om att kunna lansera nya versioner under 2020. Efter en pandemi och vissa omorganisationer presenterades slutligen två remissversioner i oktober 2024. Mellan raderna framskymtar förklaringen att mängden synpunkter på remissversionerna har lett till BKK:s senaste beslut att skjuta de nya standardavtalen på framtiden.
Mer överraskande i sommarvärmen var att den tämligen okända ideella föreningen BKK omnämndes på en av landets största debattsidor. Förvisso publicerades Marcus Utterströms (biträdande universitetslektor i civilrätt vid Lunds universitet) inlägg inom en sedvanlig period av nyhetstorka (SvD 2025-07-28) och debatten var över efter en replik av advokaten Mattias Nilsson (SvD 2025-07-29). Något förenklat kretsar debattfrågan kring om det är lämpligt att staten låter en ideell förening bära ensamt ansvar för utvecklingen av byggsektorns regelverk. Enligt Utterström bör staten nu ta ett större ansvar. I första hand genom en lag om tjänster mellan näringsidkare, men åtminstone genom att involveras i processen att ta fram nya standardavtal. Utterström lyfter fram att våra grannar på andra sidan Öresund involverade staten, med följd att kvalitativa nya standardavtal inom den danska byggsektorn kunnat färdigställas inom fyra år – att jämföra med att svenska BKK snart dröjt ett decennium.
Nilsson tar BKK i försvar och menar att ett statligt huvudmannaskap skulle förta vad han menar är standardavtalens största värde – att de är framtagna av byggbranschen, vilket ger avtalen en särställning. I väntan på nya versioner menar Nilsson att nuvarande standardavtal i allt väsentligt fungerar väl. Nilsson delar i och för sig Utterströms uppfattning att BKK kunde ha varit mer öppet och fört mer dialog under revideringsarbetet.
I statens långvariga frånvaro på området har BKK och dess föregångare STF tagit fram standardavtal som numera brukar anses vida tillämpade. Bristen på lagstiftning har dock länge varit kritiserad (se t.ex. SvJT 1961 s. 378 och 1975 s. 109). I tidernas begynnelse (1908) förekom uppfattningen att entreprenadsystemet i Sverige inte var moget för lagstiftning, men idag hävdas ofta att standardavtalen har ett anseende och status i byggnads- och anläggningsindustrin som är jämförlig med lag. Frågan är i så fall om lagstiftarens insats på området är behövlig av annat än symboliska skäl.
Utterström pekar på att det saknas insyn i BKK:s arbete. Vän av ordning poängterar nu att BKK, inte olikt vad som sker i en lagstiftningsprocess, tillämpat ett (öppet) remissförfarande. En väsentlig skillnad mellan BKK och staten är dock att BKK inte berörs av offentlighetsprincipen. Det är oklart i vilken mån kritiska synpunkter på BKK:s remissversioner kommer att beaktas av organisationen – parterna i BKK har ju redan förhandlat om vissa villkor i många år. Det står inte heller klart om BKK kommer att publicera remissvaren. Frånvaron av offentlighetskrav kan beskrivas som ett problem med denna ”svenska modell”.
Utterström menar därtill att BKK:s arbete tar för lång tid. En förklaring som förekommit från BKK är att ledamöternas ordinarie arbetsuppgifter stjäl tid från kommittéarbetet. En närmare granskning visar också att ideellt arbete med standardavtal är en gammal tradition. Två eldsjälar på området var makarna Sten och Carin Källenius, vars arbete med rättsfallssamlingar och standardavtal på 1950- och 1960-talen på detta ”av lagstiftningen vanlottade område” ansågs fylla ett stort tomrum (SvJT 1961 s. 378). Herr Källenius arbetsdagar sades ofta sluta långt in på natten och likt många ”framtidsmän” av sin tid hade han ”arbetet som hobby och familjen som fritidsintresse” (Svensk tidskrift 1960 s. 126).
Säkert finns det även i dagens BKK ledamöter av liknande virke som makarna Källenius. Till ledamöternas försvar kan man förstås hävda att arbetet med nya standardavtal kan framstå som lite mindre prioriterat av deras arbetsgivare. Att författandet av standardavtal är ett mödosamt och tidskrävande arbete fick bevisligen redan makarna Källenius erfara, och vem vet hur mycket tid som dagens ledamöter kunnat tillägna kommittéarbetet de senaste tio åren. Jag förmodar att det är sådana frågor som både Utterström och Nilsson önskar få svar på.
Att staten – om den inom överskådlig framtid skulle visa intresse för området – skulle stifta viss entreprenadrättslig lag måste väl för övrigt inte vara negativt. Det är också svårt att se att staten skulle ha för målsättning att tillintetgöra behovet av allmänna bestämmelser som utarbetats av branschen. Kanske skulle ett statligt lagstiftningsbidrag rentav kunna leda till viss avlastning för BKK och dess ledamöter.
1BKK är en ideell förening som består av representanter för byggherrar, entreprenörer och konsulter, med uppdrag bl.a. att utveckla rättssäkra och balanserade standardavtal för svensk samhällsbyggnadssektor.
