Figur 1: FT-system utformat för konvertering i normal drift.

Konvertering av FT-system (mekanisk från- och tilluft) till F-system i händelse av brand började användas i mitten av 1990-talet. Brandskyddsmetoden innebär, att vid brand, kopplas tilluftskanalsystemet samman med frånluftskanalsystemet till gemensamt dubblerat frånluftssystem. Grundtanken bakom konvertering av ett FT-system till ett dubblerat F-system är att brandgasspridning sker lätt via ett T-kanalsystemet i ett FT-system och knappast via F-kanalsystemet.

Konvertering kan göras enligt figur 1 med olika spjällstyrningar och ordinarie frånluftsfläkt om tillräckligt temperaturtålig eller en särskild brand-gasfläkt. Den ordinarie tilluftsfläkten stoppas. Konvertering ger ett undertryck i alla anslutna brandceller och begränsas till omkring 100 Pa för att dörrar skall kunna öppnas och stängas.
Ersättningsluft till det konverterade systemet sker enbart via infiltration genom byggnadens klimatskal. Ju tätare klimatskal desto sämre brandskyddsfunktion för det konverterade systemet. Risken för brandgasspridning ökar. Risken för höga temperaturer ökar också med minskande ersättningsluft. Risken för brandgasspridning är däremot noll för mycket otäta brandceller eller brandceller med gläntade fönster. Konvertering kan vara onödig i dessa fall och normal drift kan bibehållas.

Vilka brandskyddsregler?
I Boverkets byggregler avseende analytisk dimensionering av brandskydd (BBRAD 3) anges för ventilationsbrandskydd bland annat att ”Läckage via konstruktioner, installationer inom byggnad och klimatskärm bör beaktas. Hänsyn bör tas till tryckdifferenser som skapas av ventilationssystemet och som kan påverka möjligheten att öppna dörrar vid utrymning. Detta kan även gälla enskilda rum inom en brandcell”. Vidare anges för exempelvis bostäder att acceptabelt gränsvärde för brandgasspridning är 1% (som utspädning till 0.01) av den mottagande brandcellens volym samt att dimensionerande brandtryck kan antas till maximalt 1500 Pa.

Vilka täthetskrav?
Det har funnits olika täthetskrav för bostäder och lokaler som 3 respektive 6 m³/hm² och som senare omformades till 0,8 respektive 1,6 l/sm² för omslutande yta och en tryckskillnad på 50 Pa (1980-talet). Något decennium senare blev siffran 0,6 l/sm² för både bostäder och lokaler. Numera finns inget direkt sifferkrav på lufttätheten för normala byggnader. Många bostadslägenheter och småhus som provtrycks har ofta en lufttäthet betydligt bättre än 0,5 l/sm² omslutande yta. Detta ger det totala läckaget utom någon uppdelning i inre och yttre läckage. Ventilationssystemet är avstängt och förseglat.
Det inre läckaget kan bestämmas som skillnaden mellan en provtryckning utan mottryck och en provtryckning med mottryck i intilliggande lägenheter. Någon kvantifiering av accepterat läckage för brandcellsskiljande byggnadsdelar finns inte i vare sig Boverkets byggregler eller i någon EN-standard. Undantaget är dock spjäll och dörrar vars läckage mäts vid brandprov vid en konstant tryckskillnad av 300 Pa.
Det är också viktigt att påpeka att en lägenhets inre begränsningsytor är flera gånger större än de yttre. Detta innebär att ersättningsluftflödet genom enbart ytterfasaden kan begränsas betydligt om lufttätheten är lika för alla omslutande ytor. De inre otätheterna mellan intilliggande brandceller märks inte vid konvertering, eftersom alla brandceller har i stort sett samma undertryck.

Artikelförfattare:
Tomas Fagergren, Brandskyddslaget
Lars Jensen, Installationsteknik, LTH

Läs hela artikeln i Bygg & teknik nr 6/18.