Artikelförfattare: Elias Ercin, Jur.kand. Advokatfirman Victor, Göteborg
Bergvärme är och har visat sig vara ett konkurrenskraftigt alternativ på energimarknaden. Borrning efter bergvärme är en utvecklad och beprövad metod. Fördelarna är många men som oftast i bygg- och anläggningsverksamhet gäller det att identifiera och minimera risken för skador på omgivningen.
I ett den 26 april 2022 avgjort mål från Högsta domstolen, mål nr T 3193-21, har HD tagit ställning till en fråga om skadestånd för miljöskada med anledning av borrning för bergvärme. Den för rättstilllämpningen principiellt viktiga frågan i målet (prejudikatfrågan) var om skador till följd av borrningsarbete har uppkommit genom en störning som omfattas av 32 kap. 3 § första stycket p. 8 (”annan liknande störning”) miljöbalken.
Bakgrunden var följande. I samband med borrningsarbete för bergvärme på en fastighet uppstod tryck i ett gammalt borrhål på grannfastigheten. Jord och lera sprutade upp och smutsade ned fasaden på en byggnad på grannfastigheten samt förstörde en grill där. Grannfastigheten var försäkrad och försäkringsersättning för skadorna utgick till skadelidande. Grannarnas försäkringsbolag riktade i sin tur återkrav mot borrningsföretaget med stöd av bestämmelserna om miljöskada i 32 kap. miljöbalken. Skadestånd enligt bestämmelserna ska utges för bland annat sakskada som verksamhet på en fastighet har orsakat i sin omgivning. Ansvaret är som utgångspunkt strikt vilket innebär att ansvaret gäller oberoende av uppsåt eller vårdslöshet. En skada som inte har orsakats uppsåtligen eller av vårdslöshet ersätts dock bara om den inte ”skäligen bör tålas” med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.
I 32 kap. 3 § första stycket p. 1-7 regleras ansvar för sju olika former av störningar. Därutöver har i en åttonde punkt även tagits höjd för ”andra liknande störningar” som de i p. 1-7. Merparten av störningarna utgör så kallade immissioner som ska ha uppkommit genom förorening, buller eller skakning och ha koppling till miljöfarlig verksamhet. Punkterna är tillämpliga oavsett om inverkan är tillfällig, varaktig eller regelmässigt återkommande. Det saknar också betydelse om störningens förlopp har varit långsamt eller hastigt. Till exemplen hör spridning av bakterier och virus; obehag av insekter, fåglar och djur; gnistor; hetta och köld; starkt ljussken; förfulning av landskapsbilden samt psykisk inverkan. Kärnan i begreppet ”annan liknande störning” är att det är en företeelse som utgår från eller alstras av verksamheten och inverkar skadligt på omgivningen. Ofta rör det sig också om företeelser som är svåra att hålla inom en fastighets gränser och som kan vara svåra för verksamhetsutövaren att kontrollera.
Vid bedömningen av om något ska hänföras till ”annan liknande störning” ska också bedömas om störningen är något som det finns anledning att räkna med i borrningsverksamheten.
Högsta domstolen ansåg att den störning som ska bedömas var det tryck som har uppstått i ett befintligt borrhål
på grannfastigheten. Tryckförändringarna fick till följd att jord och lera sprutade upp ur borrhålet. Borrning efter bergvärme utgör miljöfarlig verksamhet och tryckförändringarna påminner om de störningar som anges i 32 kap. 3 §. De är därtill något som det finns anledning att räkna med i verksamheten. Sammantaget ansågs därför tryckförändringarna innefattas i ”annan liknande störning” som avses i 32 kap. 3 §. Omständigheterna var inte heller sådana att störningen skäligen bör tålas.
Med den motiveringen kom Högsta domstolen fram till att strikt skadeståndsansvar gällde för skadorna och borrningsföretaget ålades skadeståndsansvar. Det tvistiga beloppet i målet var relativt ringa men verksamma i branschen kan säkert föreställa sig att beloppen i dessa sammanhang kan bli avsevärt mycket högre.
Det gäller alltså för byggherrar och entreprenörer att göra tillbörliga utredningar av förhållandena till förebyggande av miljöskador bland annat i anledning av borrning efter bergvärme. Det gäller också att ha rätt försäkringar och i avtal ha ansvarsfördelningen för skador reglerad på ett för parterna tydligt och balanserat sätt.
