Vi befinner oss mellanrummet mellan en gammal regering och en ny. Oavsett färg och form på den nya regeringen behöver den snabbt ta itu med samhällsbyggnadssektorns många frågor på både kort och lång sikt. Här vill vi ta upp de långsiktiga frågorna som i mångt och mycket handlar om forskning och utbildning.
Samhällsbyggnadssektorn har många utmaningar. Vi behöver bygga 700 000 bostäder, renovera och energieffektivisera miljonprogrammet, reparera och uppgradera infrastrukturen i allmänhet och järnvägen och VA-systemen i synnerhet. Byggsektorn kallas ibland 40-procent-sektorn eftersom den står för 40 procent av energianvändningen och 40 procent av råmaterials- och avfallsströmmarna i samhället. Hållbarhetsfrågorna är därför oerhört angelägna för alla sektorns aktörer.
Mycket arbete pågår i dag för att ”bygga bort” bostadsköer och trafikinfarkter och samtidigt minska miljöpåverkan (läs: CO2-utsläppen) och här har forskningen en mycket viktig roll. Glädjande nog har forskningsmedlen inom byggforskningen mer än dubblerats under det senaste decenniet.
Många fler personer är också involverade i forskningen eftersom den i stor utsträckning drivs i breda projekt i samverkan mellan universitet, högskolor, forskningsinstitut, företag och organisationer.
Forskningsfinansiärerna menar att problemen i samhällsbyggnadssektorn är så komplicerade och komplexa att de enbart kan lösas i breda, tvärvetenskapliga projekt. Eftersom det är bråttom att lösa problemen för att uppfylla klimat- och andra mål, är nästan alla projekt korta och mycket nära tillämpningen. Resultaten ska leda till innovationer som snabbt ska kunna implementeras.
Problemet är att denna välmenande hållbarhetsstrategi i sig själv inte är hållbar. För att nå framgång i tvärvetenskapliga projekt behöver specialister inom olika discipliner samverka med varandra.
De pågående projekten lever gott på att vi tidigare har utbildat specialister. Men vem ska arbeta i morgondagens tvärvetenskapliga projekt ifall vi inte fortsätter att utbilda specialister?
Tiokamparen är bra i alla tio grenarna men det är aldrig en tiokampare som bryter ny mark och sätter rekord i en enskild gren. Friidrotten behöver både grenspecialister och tiokampare och på samma sätt behöver samhället både specialister och generalister. Många tiokampare börjar som höjdhoppare, spjut-kastare eller löpare medan specialisten inom bygg så småningom vidareutvecklas till en generalist.
Högskolan behöver duktiga lärare för att utbilda högskoleingenjörer, civilingenjörer, arkitekter och doktorer. Vid sidan av utbildning bedriver högskolan forskning och de båda huvuduppgifterna är beroende av varandra.
Utan forskning blir utbildningen ytlig och snabbt föråldrad. Utan utbildning får vi inga forskare. Att utbilda en forskande lärare eller undervisande forskare tar dock tid, minst åtta ofta tio till tolv år efter grundexamen.
Att skaffa denna kompetens genom att hoppa från det ena tvååriga projektet till det andra är mycket svårt och ineffektivt. Därför behöver vi också längre, smalare projekt för såväl doktoranderna som de unga forskarna. Som nämnts ovan har byggforskningsvolymen vuxit kraftigt men det gäller inte den del som riktar sig till doktorandprojekt och andra smala projekt som leder till specialistkompetens.
Det här vill vi ändra på. Därför har Sveriges Bygguniversitet och IQ Samhällsbyggnad utvecklat en gemensam strategi med fyra huvudmål:
1. Ökad kunskap om olika aktörers förutsättningar att delta i forskning och utveckling (FoU).
2. Bättre balans mellan kort- och långsiktig forskning.
3. Fler utlysningar som främjar långsiktig kunskapsuppbyggnad.
4. Fler 3- och 4-åriga utlysningar som riktas mot doktorandprojekt.
Vi tror att alla som på något sätt deltar i byggforskningen eller använder dess resultat kan bidra till att vi når dessa mål och därmed säkerställer att samhället i morgon och i övermorgon kan lösa sina problem. Eller med andra ord en forskningspolitik som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kom-mande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov. Är det inte det som är definitionen av hållbarhet?
Johan Silfwerbrand
professor KTH och styrelseledamot i Sveriges Bygguniversitet
